mammorkanocksatanka

Det här måste vara en av de tråkigaste höstarna på länge. Jag är inte en direkt svamp och bär människa men jag älskar den friska höstluften med röda träd. Hittills i år har det inte funnits en hel helg att vara ute på härliga långpromenader med hunden. Om inte regnet har öst ner så har det blåst eller varit dyngsurt med härliga lervällingsdiken.

Nu har vi ju en i familjen som älskar leriga diken. Lucie plöjer som en plog när hon ser vattenfyllda diken och är de sen lite leriga och sumpiga så är lyckan fullständig. Men halvöppen mun liksom dyker hon ner och plöjer som en…. jag vet inte vad. Upp kommer en överlycklig oigenkändbar varelse. När hon sedan försöker komma fram för att tala om hur lycklig hon är så backar man flera steg och hon ser helt oförstående ut. Man försöker stoppa henne men har hon börjat kan hon lika bra få fortsätta. Hon måste ju duschas i alla fall.

I går så öste regnet ner och det var ganska varmt inne, vilket gjorde att vi öppnade dörren till altan. För säkerhetsskull så drog vi igen skjutdörren ut för att inte Lucie skulle gå ut. Nu gör hon nästan aldrig det när alla är inne men hon är en nyfiken hund som gillar att vara ute. Igår trodde vi nog alla ändå att hon skulle hålla sig inne beroende på regnet som inte var nådigt. Till och med hästarna hade fått gått in för att torka upp sig. Efter ca 20 minuter så saknar vi vår rumänske vän. Naturligtvis har hon, för det vet vi att hon kan, skjutit upp skjutdörren och gått ut. Ut och ropa och fram kommer en lycklig blöt hund som inte förstår vad hon gjort för bus.

Jag blir lycklig när hon tar initiativ till egna beslut och bus. Det betyder att hon tänker och det vill jag. En hund som bara ligger och väntar på uppdrag från matte eller husse tror jag inte alltid är en lycklig hund. Nu kanske Lucie gjorde detta för att hon var uttråkad och vid tillfället inte så lycklig. Men hon tog saken i egna tassar och roade sig. Bara hon inte får för sig att lämna tomten och gå hem till någon kompis. Vi måste nog fixa till den yttre altan dörren så att hon inte kan smita ut, bara för att inte utmana ödet.

Tror jag ska försöka lära Lucie hur man letar kantareller. Tänk att ha en kantarellhund. Det ska bli mitt höstprojekt. Jag är helt övertygad att det går.

Då jag inte har någon tråkig höstbild. Tog jag en underbar vårbild i stället.

Kram från mig idag