mammorkanocksatanka

 

Börjar bli lätt desperat. Hur jag lyckats sluta röka är för mig en gåta. Jag har ingen karaktär över huvud taget.Jag tror mig ha bullami eller vad det heter. Jag trycker i mig mer godis på en dag än vad en normal människa gör på en månad. Ibland så är jag inte ens medveten om att jag ätit upp godiset. Jag kan leta efter det och till slut inse att omslaget ligger i papperskorgen och då påminna mig om att jag redan har ätit upp det. Hur det smakande kommer jag inte ihåg.

 

Jag har en otrolig skev självbild. Det normala är väl att se sig som tjock fast man är smal. För mig är det precis tvärtom. Jag ser mig som en jävla klump i spegeln men i mitt sinne och hjärnbild är jag inte så stor. Jag kan ha tajta kläder. Min mage skalpar inte när jag går. Det gör att jag undviker fullstora speglar. Tycker inte om att klä av mig och se mig själv. Jag har en BMI som ligger runt 30 vilket innebär fettma. Det blev mycket JAG här. Men det är ju om mig det handlar om. Och om hur jag ser mig. Jag är en mycket obstinat person. Klarar inte av att personer nära mig (och då menar jag min familj) talar om för mig vad jag ska göra. Nu har jag under en period fått massor av pikar om att inte ta mer mat, kanske borde ta en långpromenad. Detta hjälper tyvärr inte mig utan tvärt om. Jag ska minnsan som en liten 2 åring få göra precis som jag vill. Det blir en extra bulle och sittandes fast framför TV;n en extra timme för att inte hinna ut. Men innerst inne så finns det en liten figur som som gärna vill ut ur det här fettet. Har sett bilder på henne sedan tidigare men det var flera år sedan.

 

Nu vet jag att det finns personer som säger att det bara är att ta tag i problemet. Boka in sig på gymmet eller badhuset och ge sig fan på att lyckats. Tyvärr är jag inte så kraftfull att göra det. Om jag vore den personen skulle jag ju aldrig att ha hamnat där jag är idag. Jag har förstått att jag inte kan fortsätta vara den här personen. Jag har ännu inte blivit sjuk. Ingen diabetes eller direkta andra besvär som kan kopplas till övervikten. (förutom tung andhämtning i backarna). Jag orkar gå långa promenader på flera timmar. (dock inte springa). Jag tror faktiskt att andra lider mer av min övervikt än vad jag gör själv. Jag snarkar nämligen vilket är en direkt orsak övervikten. Sen kan de nog skämmas lite också, även om de aldrig skulle medge det. Det borde ju vara en bra motivering att försöka gå ner i vikt och det är det också men jag känner att jag inte klarar det här själv. Jag behöver en personlig tränare/formgivare som hjälper mig att forma om mig och mitt sätt att leva. Behöver extremt stöd. Ska på min nästa lediga vardag kontakta något gym och kolla hur det går till att få en personlig tränare. Det får bli mål 2 under hösten... Nej det blir mål 1. Att lära Lucie hitta svamp för bli 2:a (se tidigare blogg inlägg) 

 

Kram och tack för mig idag