mammorkanocksatanka

Att backa är inte alltid lätt. Försöker verkligen att hålla mig i bakgrunden för att få chansen att synas bättre. Men för att inte försvinna helt måste jag ju yttra mig någon gång. Tänk att jag då inte kan låta bli att låta kaxig och som en riktig besserwisser. Men det kliar i hela min kropp när de berättas historier där jag själv varit med och påverkat förloppet och det i mina öron berättas fel. Måste komma ihåg att vi alla har olika sanningar. Min upplevelse behöver inte vara lik någon annans verklighet av det som hänt.

Jag vill verkligen inte låta gnällig men det skulle vara kul att någon gång få berätta min historia på mitt sätt. Och tänk att jag då har den här bloggen. Här kommer min sanning fram. Bara tanken på att jag här kan skriva precis vad jag vill gör att det inte längre blir lika viktigt att jag ska få min röst hörd. Om något skulle bli så förvrängt att jag inte skulle stå ut med det kan jag ju skriva av mig här.

Till exempel min önskan att skapa en liten grupp av vänner som träffas ibland och umgås har skapat diskussioner hemma. Skulle inte ha nämnt något känner jag nu i efterhand. Skulle bara ha gjort det. Men jag kände att jag ville dela med mig av min entusiasm, vilket ledde till att mina idéer omkullkastades som ogenomtänkta och felaktiga. (Om de skulle läsa det här skulle de nog säga att: -så sa vi inte alls. Men jag vet vad jag hörde och hur jag uppfattade det). Man kan inte tvinga in någon i en ”klubb”. Men det har ju heller aldrig varit min mening. Självklart ska det vara helt frivilligt. Men den första träffen ska vara så trevlig och rolig att det nästan ska vara omöjligt att inte vilja vara med en andra gång. Hua… det blir ett jobb för mig att få till. Men jag kommer verkligen att försöka fixa till det här.