Jag har av en vän, som jag har stor respekt för, fått en välförtjänt men vänligt näsknäpp. Den går ut på att jag måste, som ordspråket säger: Tänka innan jag skriver så jag inte skriver vad jag tänker. Man ska nog tänka till lite vad man säger och hur man uttrycker sig. I det här fallet har jag inte skrivit något som sårar eller på annat sätt är elakt. Allt jag skrivit är ju bara hur jag ser och upplever saker.
Problemet ligger i att jag kanske inte ska belysa mitt arbete så mycket. Redan nu tror ju många att vi, inom min yrkeskår, kan se allt om alla. Allt om personen liksom bara ” poppar” upp på skärmen så fort jag svarat och att jag då ser skulder och all möjlig historik om personen som ringt. Som jag uttryckte mig senast så kan man ju nästan tro det. Så är det ju inte, jag ser inte mycket om de som ringer. Vi måste göra aktiva val och kan i princip bara söka den information som kunden frågar efter.
Nu tänkte jag lämna mitt jobb och faktiskt har jag inte tänkt skriva så mycket om det i fortsättningen heller. Nu ska jag börja bli lite egotrippad har jag tänkt. Ska försöka att bara skriva om mig själv och vad jag vill ha ut av livet. Närmast nu vill jag få mitt hår att se ut som normalt hår. Gärna med en aning åt det lite yngre hållet. Men man måste vara reallist. Jag är inte 20 och ska inte heller försöka vara det. Men låt mig slippa det gråa. Jag är inte beredd att bli en gråhårig gumma än. Rund och korpulent gör inget. Men snälla….. mitt hår är min borg.
Ibland så skimrar den gråa utväxten så snyggt i den urfärgade röda trasslet på mitt huvud. Nästan så att det ser ut som silver. Jag önskar att det fanns någon typ av ”stopp och väx” för hår. Inte hårborttagningsmedel som för benen. Nej, bara att det ska sluta växa så utväxten inte kommer så fort. Nu tar det bara en vecka så ser jag en grå och tråkig kant. Efter 4 veckor kan det skimra lite vackert. När det gått 6 veckor har jag en läskig skräckbild som möter mig i spegeln på morgonen. Det finns inget som kan rädda de dagarna som jag råkar se mig i spegeln. Ofta går jag omkring utan att borsta håret (det gör det ju inte bättre) bara för att jag undviker att se mig i spegeln. Om jag skulle lägga en makeup någon dag så gör jag det så fort jag bara kan. Lyckas nästan få lite tunnelseende och bara zooma in ett öga i taget. Lite av en bedrift tycker jag.
Nästa samtal jag ringer blir till frissan. Snyggt hår till min 50 års dag.
Förtvivlan. Sitter på jobbet och blir förtvivlad över vad folk har för problem. Jag förstår att vi behöver bidrag i Sverige. Men när en förälder ringer och är upprörd över att sonen blivit förtvivlad när han inte fått rätt till bostadsbidrag för att han hyra är för låg. Långt under 1800. Har fått tagit lån för att köpa lägenheten på över 1, 4 miljoner och han inte klarar av räntorna. Vems problem är det då. Är det mina skattepengar som ska betala hans ränta för en bostadsrätt i Stockholm. Vem hjälper mig så att mina barn ska få bra boende i Stockholm när de flyttar hemifrån. Nu klagar vi så mycket på våra invandrare. Men jag ska säga.. att de som har de sämsta argumenten och som är näbbiga och gnälliga är våra medborgare som har en inkomst över medelinkomstageren. De som tar sig fram på extra jobb och halv sjukersättning är oftast otroligt tacksamma för den hjälp de kan få. Självklart finns det undantag åt båda hållen.
Men det är lätt att generalisera när man samtal efter samtal får föräldrar i örat som klagar över att deras ungdomar kostar för mycket och att samhället ska ta sitt ansvar. Samhället, var har det egna ansvaret tagit vägen. När de ifrågasätter hur deras 20 åring ska kunna försörja sig och betala hemma då det inte har något arbete får jag rysningar. Det finns så mycket 20 åringen kan göra för att bara få lite pengar varje månad. Anmäla sig att dela ut reklam, helg jobb på ICA eller fråga grannen om man får klippa gräsmattan. Nu finns det säkert de som tycker att jag gör det lite enkelt. Ja, de må så vara. Men jag har faktiskt själv en 20 åring hemma som inte får det jobb han vill ha.
Men så länge som han själv anstränger sig att själv få ihop medel som gör att han själv kan köpa sina kläder och stå för löpande utgifter så får han bo hemma och äta så länge han vill. Jag har gjort ett val i mitt liv att skaffa barn och det valet har gjort att jag både vill och ska ta mitt eget ansvar att se till att mina barn kan försörja sig innan de behöver flytta hemifrån. Jag vet att det kommer en dag när de inte vill bo hemma längre och jag sörjer för det men vet också att det är för deras egen skull.
Vi förvånar oss ibland hur invandrare kan klara sig på så lite pengar. Vår första tanke kan nog vara att de är kriminella eller arbetar svart. Man jag frågade faktiskt en gång en ganska ung ensam pappa hur han försörjde sig då han inte hade någon inkomst men kunde betala hyran. (frågan var inte bara av ren nyfikenhet, utan ingick faktiskt i min arbetsuppgift att göra). Han svarade att han var stöttad av hela släkten. De ville alla att han skulle kunna umgås med sin son varför han alltid var välkommen till sin syster, morbror, farbror och föräldrar att äta. På så sätt kunde han leva billigt. Han menade på att så var det för de som kom från hans land. Man tog hand om varandra i släkten. Vi behöver mer sådant tänk vi Svenskar. Om vi Svenskar tog hand om vår släkt skulle vi alla må bättre och vi skulle minska på bidragstrycket.
Sommaren närmar sig ett slut. Känns nästan skönt. Längtar att komma tillbaka i normala rutiner.
När jag tänker tillbaka på min långa ledighet och semester blir jag nästan bedrövad. Visst… det är underbart att vara ledig. Men inget blir gjort. Jag har inte lyckats genomföra någonting av vad jag planerat. Allt är kvar, ogjort.
Nej, fram för hösten med späckat schema, så man känner pressen att inte skjuta saker framför sig. Kanske portalen till pojkarnas rum kan bli målad. Badhuset på måndagar och riktigt långa promenader med hunden efter 21,00. Det skulle både jag och hunden må bra av.
Funderar på att lägga in några hemliga semesterdagar. Dagar då familjen tror att jag är på jobbet men som jag tillbringar hos någon vän eller varför inte shoppar loss på IKEA.
Tror mer på att ha ledigt strödagar än längre ledighet nu när jag provat på det.
Känner lätt stress på jobbet. Allt är inte vad det ser ut att vara. Är trött på att försvara och förklara både för kunder och kollegor.
Ibland önskar jag att jag inte var så ”duktig”. Jag är inte bättre än många andra. Men tyvärr finns det alldeles för mycket fel och de ser jag. Försöker blunda utan resultat. Det jag ser har jag sett och det måste fixas.
Undrar om jag är knasig som längtar efter att fylla 50. Tänk så bekvämt det blev helt plötsligt. Så har man åldern att skylla på om man inte orkar, inte bara vikten. Kommer ihåg när jag var tonåring och de över 45 var ju att räkna som pensionärer. Tyvärr kommer nog inte min familj att gå på att jag ska slippa bara för att jag är äldst och 50. Men jag gillar faktiskt tanken på 50 år. För mig känns det som en tröskel till ”mognad”. Bara jag får behålla mitt barnasinne så spelar det ingen roll om jag skulle fylla 70.
”BARA JAG FÅR EN DATOR PÅ MIN FÖDELSEDAG”
Jag har aldrig önskat mig något så mycket som det på en födelsedag tidigare.
