Nu måste vi lära oss att inte generalisera allt och alla. Man kan inte vara alla till lags och hur man än vänder sig så har man rumpan bak.
Ena dagen kan man läsa i tidningen att Försäkringskassan är släpphänta och släpper igenom alldeles för många fuskare. Hur kan vi tro på alla rörelsehindrade och dödssjuka personer som år ut och in får utbetalningar i form av sjukpenning, vårdbidrag och handikappsersättning eller personer har aldrig bott i bostaden de fått bostadsbidrag för under flera år.
När vi sedan följer de regelverk som finns, som kommer från vår folkvalda politiker, så får Försäkringskassan kritik för att vi är för nitiska och inte litar på folk. Som handläggare inom socialförsäkringen kan man bli lätt schizofren. Hur ska vi gå till väga för att göra så grundliga utredningar att vi inte släpper igenom fuskarna utan att inte någon blir sårad, kränkt eller förödmjukad. Men om vi inte får ställa de obehagliga frågorna kommer vi aldrig att kunna fånga upp fuskarna.
Självkart måste vi tänka på hur vi ställer frågorna. De måste vara relevanta i sakfrågan. Jag är övertygad om att varje handläggare försöker att följa de regler som finn utifrån de verktyg de fått att hantera just sitt ärendeslag. Tyvärr kan det där finnas vissa brister. Men vi måste vara öppna och förstå att i vilket ärende det må gälla inom socialförsäkringen så har man strikta regler och bedömningar att följa.
Det är tragiskt när enskilda människor blir lidande på grund av ett trångsynt regelverk. Men gränser måste dras någonstans. Men det är otroligt viktigt att när beslut blir helt felaktiga så ska det själklart omprövas och bedömas om. Men vi får inte skylla på den enskilde handläggaren.
Använd inte Försäkringskassans anställda som måltavlor. Allt för sällan har de som yttrar sig inte hela bilden klart för sig. Det finns ofta flera sidor på ett problem som påverkar hur ett beslut slutligen ser ut.
Jag har blivit Amerikaniserad. Jag tackar gud (mer som ett utryck) för saker som händer omkring mig och jag har en egen psykolog som jag går till. I alla Amerikanska filmer så springer folk hos kuratorer, terapeuter och psykologer. Kuratorer och psykologer har jag aldrig litat på. I yngre år hade jag en period när jag inte mådde så bra och fick tala med en kurator. Helt värdelöst..... När jag blev äldre fick jag en skada på hörseln vilket gjorde att jag fick besöka en kurator för att "lära" mig hur jag skulle bearbeta detta. Helt värdelöst.... Har alltid gått därifrån och känt att kan jag inte lösa detta själv så ska ingen annan rota i min hjärna och berätta för mig hur jag ska må.
I höstas hamnade jag utan någon speciell anledning i en svacka i mitt liv vilket resulterade i ett besök på vår vårdcentral. Fick mot all förmodan träffa en läkare som tyckte att jag var värd att satsa lite pengar på. Remiss till en privatklinik som sysslar med KBT, kognitiv beteendeterapi. Jag tackade ja till denna behandling med stor tvekan och skeptis. Nu är jag helt beroende. Jag längtar efter träffarna där jag kan prata ut och jag känner hur knut efter knut löses upp och vi har egentligen inte löst ett endaste problem. Det söks inte efter felaktiga beslut eller beteenden från förr utan vi hittar lösningar och metoder att reda ut det som är besvärligt och tungt idag. Det är något som passar mig perfekt. Inget rotande i min hjärna och jag kan tala ut om precis allt. Det är ingen som berättar hur jag ska bete mig eller hur jag ska må. Jag känner mig lättad och kan bära upp mig själv mycket bättre nu. Hur länge jag ska få ha detta privilegium vet jag inte och jag törs nästan inte fråga för jag vet att jag kommer att sakna dessa samtal enormt.
Hen debatten. Riktigt skrämmande. I alla tider har flickor varit prinsessor och pojkar polis.
Vi är män och kvinnor. Om man på grund av sexuell läggning skulle vara en man som gillar män, så är man fortfarande en man. Om man skulle känna att man lever i fel kropp som kvinna och känner sig som en man så är man tyvärr en kvinna tills man har gjort något åt det. Det är först när man genomgått hormonbehandling och kirurgiskt ingrepp som man kan få säga att man har bytt kön. Innan så lever man inte i någon mellan värld. Det finns två kön och inget annat. Det handlar inte om att förneka de olika alternativ av förhållanden som finns bland människor. Det går ju inte att komma ifrån men ibland så leker naturen med oss. Det känslomässiga centrat i hjärnan har helt andra känslor än den norm som vi är vana vid. Nu ska vi försöka gömma de fördomar som finns genom att redan i barnstadiet kalla alla barn för ”hen”. Hur vi leker och beter oss är inte könsrelevant. Men forskning visar att om man ger en pojke en docka så kan han börja köra bil med den lika lätt som en tjej låter två bilar pussas. Det är normalt och ligger med ärvt i generationer. Det finns perioder i alla barns liv då de vill prova på att ha klänning, kissa stående, ha nagellack, listan kan göras lång.
Inget av detta är fel eller sjukligt avvikande. Vi ska fortfarande kalla våra barn för vad de är. Pojkar och flickor, han och hon. Snart får väl inte våra barn heta Sara eller Johan heller för då framkommer det ju vilket kön de är. Det som behövs är en större öppenhet för de olika typer av rellationer som finns. Det finns alla varianter och jag tänker inte nämna någon här. Det som jag anser vara viktigt är att man har känslor för varandra och att man i alla förhållanden uppträder med respekt. Då är all kärlek vacker.
Ja, nu har man åter fått det bekräftat för sig. Allt är inte vad det ser ut att vara. Visst har man alltid vetat att djur på zoo inte lever som de borde. Men jag har i alla fall tröstat mig med att de flesta djur är uppfödda på djurpark och inte har något annat liv att jämföra med. För man har ju aldrig trott att djur skulle svälta på ett svenskt zoo. Jag har varit naiv och trott att de ändå haft det ganska bra med de krav som finns för utrymmen och naturlig miljö. Men vi ser bara det som de visar och vi har ingen möjlighet att se bakom kulisserna om inte någon öppnar dörren. Hur gör vi nu? Nu ska man ju inte tro att det är en engångsföreteelse på Parken Zoo i Eskilstuna. Tyvärr så finns det nog misskötsel överallt. Det måste innebära enorma kostnader att bedriva djurparker. Parkerna behöver dygnet runt skötsel, foder och underhåll av anläggningen. Någonstans måste man spara in och alla har sina egna lösningar. Det är skrämmande att se den utveckling som pågår. Vi vill ha men är inte beredda att betala vad det kostar. Stora anläggningar för att dra folk och med lågkonjektur i samhället är det inte lätt att locka besökare. Det måste lockas med större och mer sällsynta djur vilket är en kostnad som genererar till högre biljettpris som i sin tur gör att familjer med många barn inte längre har råd.
Vi måste kanske förstå att det inte går att ha en djurpark i varje stad. Det är bra att man har gett oss besökare lite insyn så att vi förstår vilka beslut som vi tar när vi besöker en djurpark. Nu är det upp till oss besökare om vi vill stödja en sån här djurhantering. Jag måste säga att jag är tveksam.
NU har det omöjliga hänt. Jag gick hem från jobbet idag. Jag har väll aldrig känt mig så dålig att jag inte har klarat av att stanna tills arbetsdagen var slut. Men idag kändes det som en omöjlighet. Min hjärna tänkte i 180 och jag var bara beredd på att ta emot 100. Så alla tankarna bara rusade runt och hade ingenstans att ta vägen. Provade till och med att lägga mig i vilorummet i 45 minuter. Det var nästan som en skäck. Alldeles tyst och alla tankarna som for runt i huvudet. Det var en kaotisk känsla men tankar om våld, taueringar, missbildningar och jag vet inte vad. Det var som att ha en mardröm i vaket tillstånd. Jag var orolig att ta mig hem då jag körde bil. Med stor koncentration gick det bra. Innan jag for hem stannade jag till på ICA för att köpa lite fil och mjölk. När jag skulle betala tittade jag på ICA-kortet i min hand och kunde inte riktigt förstå hur jag skulle använda det. När jag sen skulle slå koden gjorde jag det i fel ordning. Bara längtade hem.
Det knäppa är att jag inte känner mig sjuk på annat sätt än att hjärnan rusar. Jag är inte illamående eller har ont. När någon pratar med mig kan jag lyssna och det låter helt normalt. Men när jag pratar så känns det som jag sitter i en bubbla.
Vid morgonfikat idag så sa jag till en av mina arbetskamrater, - Whow vilket jäkla tinnitus jag fick. Volymen ökade nästan 3 ggr sin normala styrka. Efter det började jag få problem med koncentrationen och tankarna började fara fram och tillbaka. Så vid 2 tiden kände jag att nu fungerar detta inte längre. Hade mycket svårt att hänga med kunderna och jag kände mig otroligt pressad.
Nu hemma känns det lite bättre, men jag försöker att undvika att prata. Sitter med TV.n på för att skugga tinnituset något. Har försökt att sova lite men det var nästan omöjligt på grund av oljudet. (jag som aldrig har haft svårt att sova). Ska nu gå en långpromenad med hunden och hoppas jag blir lite fysiskt trött och inte bara psykiskt.
Nu måste vi få ett slut på småbarnsföräldrarnas makt över klämdagarna. Vad är det som säger att bara för att man har småbarn så är det viktigare att vara ledig en klämdag än en med vuxna barn eller barnbarn. Tänk om jag av medicinska skäl inte kan få barn. Ska jag då aldrig få vara ledig alla klämdagarna vid jul. Nej, det måste tänkas om. Jag vill verkligen förstå småbarnsföräldrarna men när jag hör hur gärna andra också vill vara lediga men inte kan få en enda dag på grund av att det finns för många som vill vara föräldralediga i gruppen så blir jag frustrerad. Jag vill verkligen inte använda ordet egoism, men det ligger nära till hand. I jultid behöver vi vara lite generösa och även låta våra barnlösa få lite längre sammanhängande ledighet.
Problemet finns oavsett om det är en jul med få klämdagar eller om man måste ta ut många dagars ledighet för att få jul och nyår att hänga ihop. Det är alltid de med föräldraledighet som går hem som vinnare. Hur ska man på ett sätt som inte sårar få ut ett sådant budskap på sin arbetsplats?
Att lägga ut längre föräldraledighet i samband med sommarsemester är också ett problem, om inte lika stort.Mitt förslag är att de som lämnat in om föräldrapenning 2 månader innan semesterplanering kan få sin föräldrapenning godkänd men de ska då räknas bort från semester procenten. När ordinarie semester planeras så ska de vara med precis som alla andra vilket kan innebära att föräldraledigt och semester inte nödvändigtvis blir sammanhängande, även om det självklart ska vara målet. Om önskemål om föräldraledighet kommer när det är mindre än 2 månader ska först grundsemestern bli klar innan eventuell föräldrapenning kan läggas ut.
Jag är kanske inte rätt person att rota i det här då jag inte har småbarn. Har haft det otroligt fördelaktigt med ledighet inför sommaren. (på grund av flera veckors sparad semester) Men jag hade planerat för sommaren. Jag gick in och arbetade en svår vecka. Jag la ut semestern tidigt för att inte hela min semesterperiod skulle hamna mitt i sommaren. Själv fick jag en dag ledigt mellan jul och nyår. Jag tackade vänligt men bestämt nej till den då jag inte hade någon nytta av den om jag inte fick sammanhängande ledig med nyår. (hade planerat att fira jul med min sjuka mamma, får väl planera om eller bara vara där kortare tid). Jag ångrar nu lite att jag bara släppte den dagen. Skulle ha tagit den och bytt bort den med någon som hade ledigt en annan dag. Nu har väl den dagen gått till någon föräldraledig.
Jag hoppas att alla (nu är ni ju inte så många som läser det här) förstår att jag inte bara skyller på de som begärt ledigt. Självkart ser man över sitt eget bo först. Det här är även ett problem som arbetsgivaren och de fackliga organisationerna måste se över anser jag.
Sommaren närmar sig ett slut. Känns nästan skönt. Längtar att komma tillbaka i normala rutiner.
När jag tänker tillbaka på min långa ledighet och semester blir jag nästan bedrövad. Visst… det är underbart att vara ledig. Men inget blir gjort. Jag har inte lyckats genomföra någonting av vad jag planerat. Allt är kvar, ogjort.
Nej, fram för hösten med späckat schema, så man känner pressen att inte skjuta saker framför sig. Kanske portalen till pojkarnas rum kan bli målad. Badhuset på måndagar och riktigt långa promenader med hunden efter 21,00. Det skulle både jag och hunden må bra av.
Funderar på att lägga in några hemliga semesterdagar. Dagar då familjen tror att jag är på jobbet men som jag tillbringar hos någon vän eller varför inte shoppar loss på IKEA.
Tror mer på att ha ledigt strödagar än längre ledighet nu när jag provat på det.
Känner lätt stress på jobbet. Allt är inte vad det ser ut att vara. Är trött på att försvara och förklara både för kunder och kollegor.
Ibland önskar jag att jag inte var så ”duktig”. Jag är inte bättre än många andra. Men tyvärr finns det alldeles för mycket fel och de ser jag. Försöker blunda utan resultat. Det jag ser har jag sett och det måste fixas.
Undrar om jag är knasig som längtar efter att fylla 50. Tänk så bekvämt det blev helt plötsligt. Så har man åldern att skylla på om man inte orkar, inte bara vikten. Kommer ihåg när jag var tonåring och de över 45 var ju att räkna som pensionärer. Tyvärr kommer nog inte min familj att gå på att jag ska slippa bara för att jag är äldst och 50. Men jag gillar faktiskt tanken på 50 år. För mig känns det som en tröskel till ”mognad”. Bara jag får behålla mitt barnasinne så spelar det ingen roll om jag skulle fylla 70.
”BARA JAG FÅR EN DATOR PÅ MIN FÖDELSEDAG”
Jag har aldrig önskat mig något så mycket som det på en födelsedag tidigare.
Hittade den här texten på fb. Den fick mig att tänka. Man får inte låta sig såras av hårda ord. Låt dem göra dig stark och stolt. Det är som texten säger. De är dem som använder de nedlåtande orden eller slagen som bryts ner sakta men säkert. Att låta hårda ord rinna av sig som vatten på en gås, det är inte lätt att vara en gås. Bli inte ledsen, bli arg och säg ifrån när det går för långt. Det är inte lätt. Jag vet... jag har också blivit utsatt av sandpapper en gång i mitt liv. Nu är jag polerad och stolt. Har ett underbart liv med min familj. Det kan vara svårt att se det i framtiden när man är som mest utsatt.
Inkommen från en promenad som tog mig över fält, bäckar och skogar. Missade regnskuren då jag satt och fikade hos Anneli Sundberg och Trofi precis då, efter att hundarna fått rusat av sig få fältet en stund. Efter fikat och stackars Anneli skulle börja jobba igen fortsatte jag och Lucie vår färd genom landskapet och fortsatta äventyr. Då solen börjande titta fram tog vi vägen förbi den lilla dammen, som allmänt kallas "fiskdammen", där Lucie fick ta sig ett dopp till hennes stora förtjusning. Hon har inte fattat det där med att simma än men hon hoppar i med ett plask och ålar sig fram som en vält. Sen får hon tokdille och springer fram och tillbaka och vet inte till sig av lycka. Moder natur var verkligen med oss på den här promenaden för den tidigare grå himlen blev bara blåare och luften varmare. Medan vi gick vidare och Lucie lufttorkade efter sitt bad så tittade vi på ekorrar och rådjur innan vi kom fram till stallet. Lite mockning innan det var dags att gå hem.
Hemma slocknade en trött hund under fötterna på mig där jag sitter vid datorn. Innan det där dags att göra lite hushållssysslor också.
Inkommen från en promenad som tog mig över fält, bäckar och skogar. Missade regnskuren då jag satt och fikade hos min vän Anneli och Trofi precis då, efter att hundarna fått rusat av sig få fältet en stund. Efter fikat och stackars Anneli skulle börja jobba igen fortsatte jag och Lucie vår färd genom landskapet och fortsatta äventyr. Då solen börjande titta fram tog vi vägen förbi den lilla dammen, som allmänt kallas "fiskdammen", där Lucie fick ta sig ett dopp till hennes stora förtjusning. Hon har inte fattat det där med att simma än men hon hoppar i med ett plask och ålar sig fram som en vält. Sen får hon tokdille och springer fram och tillbaka och vet inte till sig av lycka. Moder natur var verkligen med oss på den här promenaden för den tidigare grå himlen blev bara blåare och luften varmare. Medan vi gick vidare och Lucie lufttorkade efter sitt bad så tittade vi på ekorrar och rådjur innan vi kom fram till stallet. Lite mockning innan det var dags att gå hem.
Hemma slocknade en trött hund under fötterna på mig där jag sitter vid datorn. Enkla dagar utan något speciellt kan verkligen ge en känsla av livskvalité.
