Nu måste vi få ett slut på småbarnsföräldrarnas makt över klämdagarna. Vad är det som säger att bara för att man har småbarn så är det viktigare att vara ledig en klämdag än en med vuxna barn eller barnbarn. Tänk om jag av medicinska skäl inte kan få barn. Ska jag då aldrig få vara ledig alla klämdagarna vid jul. Nej, det måste tänkas om. Jag vill verkligen förstå småbarnsföräldrarna men när jag hör hur gärna andra också vill vara lediga men inte kan få en enda dag på grund av att det finns för många som vill vara föräldralediga i gruppen så blir jag frustrerad. Jag vill verkligen inte använda ordet egoism, men det ligger nära till hand. I jultid behöver vi vara lite generösa och även låta våra barnlösa få lite längre sammanhängande ledighet.
Problemet finns oavsett om det är en jul med få klämdagar eller om man måste ta ut många dagars ledighet för att få jul och nyår att hänga ihop. Det är alltid de med föräldraledighet som går hem som vinnare. Hur ska man på ett sätt som inte sårar få ut ett sådant budskap på sin arbetsplats?
Att lägga ut längre föräldraledighet i samband med sommarsemester är också ett problem, om inte lika stort.Mitt förslag är att de som lämnat in om föräldrapenning 2 månader innan semesterplanering kan få sin föräldrapenning godkänd men de ska då räknas bort från semester procenten. När ordinarie semester planeras så ska de vara med precis som alla andra vilket kan innebära att föräldraledigt och semester inte nödvändigtvis blir sammanhängande, även om det självklart ska vara målet. Om önskemål om föräldraledighet kommer när det är mindre än 2 månader ska först grundsemestern bli klar innan eventuell föräldrapenning kan läggas ut.
Jag är kanske inte rätt person att rota i det här då jag inte har småbarn. Har haft det otroligt fördelaktigt med ledighet inför sommaren. (på grund av flera veckors sparad semester) Men jag hade planerat för sommaren. Jag gick in och arbetade en svår vecka. Jag la ut semestern tidigt för att inte hela min semesterperiod skulle hamna mitt i sommaren. Själv fick jag en dag ledigt mellan jul och nyår. Jag tackade vänligt men bestämt nej till den då jag inte hade någon nytta av den om jag inte fick sammanhängande ledig med nyår. (hade planerat att fira jul med min sjuka mamma, får väl planera om eller bara vara där kortare tid). Jag ångrar nu lite att jag bara släppte den dagen. Skulle ha tagit den och bytt bort den med någon som hade ledigt en annan dag. Nu har väl den dagen gått till någon föräldraledig.
Jag hoppas att alla (nu är ni ju inte så många som läser det här) förstår att jag inte bara skyller på de som begärt ledigt. Självkart ser man över sitt eget bo först. Det här är även ett problem som arbetsgivaren och de fackliga organisationerna måste se över anser jag.
Börjar bli lätt desperat. Hur jag lyckats sluta röka är för mig en gåta. Jag har ingen karaktär över huvud taget.Jag tror mig ha bullami eller vad det heter. Jag trycker i mig mer godis på en dag än vad en normal människa gör på en månad. Ibland så är jag inte ens medveten om att jag ätit upp godiset. Jag kan leta efter det och till slut inse att omslaget ligger i papperskorgen och då påminna mig om att jag redan har ätit upp det. Hur det smakande kommer jag inte ihåg.
Jag har en otrolig skev självbild. Det normala är väl att se sig som tjock fast man är smal. För mig är det precis tvärtom. Jag ser mig som en jävla klump i spegeln men i mitt sinne och hjärnbild är jag inte så stor. Jag kan ha tajta kläder. Min mage skalpar inte när jag går. Det gör att jag undviker fullstora speglar. Tycker inte om att klä av mig och se mig själv. Jag har en BMI som ligger runt 30 vilket innebär fettma. Det blev mycket JAG här. Men det är ju om mig det handlar om. Och om hur jag ser mig. Jag är en mycket obstinat person. Klarar inte av att personer nära mig (och då menar jag min familj) talar om för mig vad jag ska göra. Nu har jag under en period fått massor av pikar om att inte ta mer mat, kanske borde ta en långpromenad. Detta hjälper tyvärr inte mig utan tvärt om. Jag ska minnsan som en liten 2 åring få göra precis som jag vill. Det blir en extra bulle och sittandes fast framför TV;n en extra timme för att inte hinna ut. Men innerst inne så finns det en liten figur som som gärna vill ut ur det här fettet. Har sett bilder på henne sedan tidigare men det var flera år sedan.
Nu vet jag att det finns personer som säger att det bara är att ta tag i problemet. Boka in sig på gymmet eller badhuset och ge sig fan på att lyckats. Tyvärr är jag inte så kraftfull att göra det. Om jag vore den personen skulle jag ju aldrig att ha hamnat där jag är idag. Jag har förstått att jag inte kan fortsätta vara den här personen. Jag har ännu inte blivit sjuk. Ingen diabetes eller direkta andra besvär som kan kopplas till övervikten. (förutom tung andhämtning i backarna). Jag orkar gå långa promenader på flera timmar. (dock inte springa). Jag tror faktiskt att andra lider mer av min övervikt än vad jag gör själv. Jag snarkar nämligen vilket är en direkt orsak övervikten. Sen kan de nog skämmas lite också, även om de aldrig skulle medge det. Det borde ju vara en bra motivering att försöka gå ner i vikt och det är det också men jag känner att jag inte klarar det här själv. Jag behöver en personlig tränare/formgivare som hjälper mig att forma om mig och mitt sätt att leva. Behöver extremt stöd. Ska på min nästa lediga vardag kontakta något gym och kolla hur det går till att få en personlig tränare. Det får bli mål 2 under hösten... Nej det blir mål 1. Att lära Lucie hitta svamp för bli 2:a (se tidigare blogg inlägg)
Så här vill gärna min hjärna se mig när jag kollar mig i spegeln
Det här måste vara en av de tråkigaste höstarna på länge. Jag är inte en direkt svamp och bär människa men jag älskar den friska höstluften med röda träd. Hittills i år har det inte funnits en hel helg att vara ute på härliga långpromenader med hunden. Om inte regnet har öst ner så har det blåst eller varit dyngsurt med härliga lervällingsdiken.
Nu har vi ju en i familjen som älskar leriga diken. Lucie plöjer som en plog när hon ser vattenfyllda diken och är de sen lite leriga och sumpiga så är lyckan fullständig. Men halvöppen mun liksom dyker hon ner och plöjer som en…. jag vet inte vad. Upp kommer en överlycklig oigenkändbar varelse. När hon sedan försöker komma fram för att tala om hur lycklig hon är så backar man flera steg och hon ser helt oförstående ut. Man försöker stoppa henne men har hon börjat kan hon lika bra få fortsätta. Hon måste ju duschas i alla fall.
I går så öste regnet ner och det var ganska varmt inne, vilket gjorde att vi öppnade dörren till altan. För säkerhetsskull så drog vi igen skjutdörren ut för att inte Lucie skulle gå ut. Nu gör hon nästan aldrig det när alla är inne men hon är en nyfiken hund som gillar att vara ute. Igår trodde vi nog alla ändå att hon skulle hålla sig inne beroende på regnet som inte var nådigt. Till och med hästarna hade fått gått in för att torka upp sig. Efter ca 20 minuter så saknar vi vår rumänske vän. Naturligtvis har hon, för det vet vi att hon kan, skjutit upp skjutdörren och gått ut. Ut och ropa och fram kommer en lycklig blöt hund som inte förstår vad hon gjort för bus.
Jag blir lycklig när hon tar initiativ till egna beslut och bus. Det betyder att hon tänker och det vill jag. En hund som bara ligger och väntar på uppdrag från matte eller husse tror jag inte alltid är en lycklig hund. Nu kanske Lucie gjorde detta för att hon var uttråkad och vid tillfället inte så lycklig. Men hon tog saken i egna tassar och roade sig. Bara hon inte får för sig att lämna tomten och gå hem till någon kompis. Vi måste nog fixa till den yttre altan dörren så att hon inte kan smita ut, bara för att inte utmana ödet.
Tror jag ska försöka lära Lucie hur man letar kantareller. Tänk att ha en kantarellhund. Det ska bli mitt höstprojekt. Jag är helt övertygad att det går.
Då jag inte har någon tråkig höstbild. Tog jag en underbar vårbild i stället.
Vad är en blogg. Har tänkt mycket på det. För mig är det ett sätt att få prata utan att bli avbruten. Någon slags dagbok. Ibland något väldigt viktigt för mig men inte för andra. Och det är väll det som är skillnaden mellan blogg och facebook. Att försöka föra fram ett allvarlig budskap på Facebook är ju ett risktagande . Man vet inte vilken ordväxling som uppstår och budskapet försvinner i allt tjafs. Facebook är för mig ett sätt att hålla kontakt med mina vänner runt om i landet. Men vill jag ha något allvarligt sagt eller bara få säga vad man vill utan att bli tillrättavisad är en egen blogg det bästa tycker jag. Jag äger inter åsikterna på Facebook där kan alla som jag gett tillåtelse att se mina inlägg och kommentarer samt deras vänner som också går in och kommenterar. Man kan kommentera i en blogg också men jag äger ordet. Jag skulle aldrig tillåta en ordväxling där någon skulle tillrättavisa mina åsikter och tankar här. Min blogg är min och om mina ord inte är tillräckligt roliga eller intressanta att läsa eller bara helt uttråkande så är det bara att låta bli att läsa. Man får ha en annan åsikt men inte förneka min. Det är det som jag tycker är så härligt, att flera personer kan tycka så helt olika men vara helt övertygade om att de har rätt. Och varje person har sin rätt att tro just precis vad som helst så länge det inte skadar en annan människa fysiskt eller psykist. Det står faktiskt så det står i lagen om yttrandefrihet.
á babe
Nu har inte jag så många läsare på min blogg vilket jag tycker är synd. Men jag är inte tillräckligt självsäker än för att våga mig ut och saluföra den. Det är inte någon direkt kvalité på vad jag skriver men jag gillar det jag gör.
De flesta bloggar jag har varit inne i har haft en röd tråd, friska barn, sjuka barn, mode eller foto. Det jag kan skryta med att inte ha en endaste röd tråd. Finns inte mycket av det jag skriver som sitter ihop. Det är ibland lite jobbigt. Kan sitta på bussen eller i bilen på väg hem och komma på massor att skriva om. Men när jag kommit hem så är huvudet fullt av vad jag tänkt skriva vilket innebär att när jag till slut har tid att sätta mig vid datorn så är allt borta eller i ett stort kackalorum i huvudet. Om jag hade haft en röd tråd kunde jag kanske kunnat hålla reda på tankarna och sålla bort en del.
Födelsefesteld 15 september 2012
Det finns faktiskt vissa saker jag inte skriver om. Det är bland annat min familj. Nu är det ju inte några speciella personer som ska hållas hemliga eller så. Men om de vill synas och skriva om sig själva så får de göra det själva. Det finns så mycket att skriva om ändå. Och varför skulle jag skriva om min man, han vill ju inte läsa min blogg och han har inte facebook. Han tycker inte alls att detta med blogg och facebook, instagram m m är kul så varför ska jag då tvinga ut honom på mina sidor.
Sista kursdagen på kursen för klickers träning för hundar. Jag är en mycket stolt matte. Lucie gör inte allt rätt men hon gör det med inlevelse. Med mycket energi och glädje tar hon sig an uppgifterna. Lyhörd och försöker hela tiden klura ut vad jag vill ha av henne. När det går för långsamt tar hon egna initiativ och tar ett ärevarv och belönar sig själv med vatten från en hink i en hästhage. Jag vet inte om hon charmar alla, men jag är helt såld. Jag får verkligen anstränga mig för att inte köpa hennes trix och idéer. Det är helt klart att vi tränar varandra. Ibland lyckas jag få in ett beteende och ibland lyckas hon få mig dit hon vill. Det blir självklart en fortsättning av det här
.
Den här bilden är inte från klickerskursen utan från den hundpromenad som var den 18 augusti 2012 för förmån för Rumänska gatuhundar.
Försöker varav ner efter helgen och veckan som varit. Det är inte lätt. Har två läkarbesök inbokade den här veckan. Känner att jag måste boka av dem båda. Måste känna mig mer balanserad för att klara av det. Det handlar ju inte om några allvarliga problem så det går att skjuta på framtiden men det har ju tagit mig tid att boka in dem så det bär mig emot att boka av. Men på grund av min velighet har jag inte begärt ledigt och det är inte lätt så nära inpå. Då är det lättare att boka av läkarbesöken. När jag landat så kommer jag boka in nya tider. Jag lovar mig själv det. Och man ska hålla vad man lovar.
Nästa vecka ska min dotter prya som vaktmästare. Har talat med chefen för internservicer som gett tillstånd att hon får vara med vår vaktmästare. Det ska bli kul att ha henne där under en vecka. Jag ser fram emot mysiga luncher och fikaraster.
Snart har det gått en vecka sedan jag fyllde 50 år. Firandet har skett under hela veckan med familj, släkt och på jobbet. Igår (lördagen den 15 september) var den stora finalen av firandet. En fest för de som betyder mycket för mig. Det finns alltid en del personer som sätter spår i ens liv. En del betyder mer än andra. Det behöver inte ha gjort något särkilt, man bara känner att de stärker och att man är accepterad för den man är och för sin egen personlighet. Det är de människorna jag gillar. Skulle kunnat bjudit fler men tyvärr måste gränsen tas någonstans om man inte skulle behöva hyra statshuset.
Men nu är det Söndag och lokalen är städad. Mycket hjälp från min man och syster. Även några hövernattande vänner hjälpet till att fixa iordning på gården.
Jag är inte rätt person att säga att festen var lyckad. Man kan lätt kalla mig för Partisk då jag i princip ensam har planerat mycket med många smarta tips från familjen. Men det hade inte fungerat om inte barn och man hjälpt till att styra upp kvällen. Men de som har störst ansvar för att kvällen ska bli lyckad är gästerna själva. Hur många lekar man har (eller inte har), vilka låtar man spelar eller hur maten smakar har välldigt liten betydelse om inte gästerna inte trivs och känner sig bekväma. Man kan inte tillfredsställa alla i allt. Men det är viktigt att alla får något som gör att just den personen känner sig välkommen. Får man till det så bjuder gästerna på sig själva och man kan vara så gott som säker på att man lyckats med festen. Klockslaget när sista vännen gått hem kan också vara en måttstock, men det gills inte om en gäst möjligt skulle bli lätt överförfriskad. (då tar festen aldrig slut om personen inte somnar i ett hörn). För mig är det mycket glädjande att säga att ingen somnade (---om det inte räknas med att någon tar en smygvila---) och att jag tackade sista gästen ca 03.00.
Jag är förbluffad över de presenter jag fått. Det är helt sant när jag säger att jag inte förväntat mig detta. Visst förstod jag att jag skulle bli uppvaktad med blommor och kanske en bok eller biobiljett. Men detta var över min vildaste fantasi. De har alla verkligen förstått vem jag är. De har säkert talat med min man och fått tips. Men när jag har talat med honom om hur överväldigad jag är så säger han det samma.
Ni förstår nog att jag skriver detta från min "egna" dator. Jag kan väll inte säga att jag blev speciellt förvånad med tanke på hur jag har tjatat. Men det blev ändå en mycket speciell dag med mycket överaskningar. Hela familjen lyckades verkligen att överträffa sig själva, Jag är lycklig att ha en sån underbar familj som verkligen ansträngt sig mer än vad jag först trott.
När jag öppnat mina paket som även innehöll presentkort på hudvårdsbehandling, knivar, sjal och grill/stek termometer blev jag tvingad att gå ut till brevlådan. Där låg en bränd skattkarta och ett meddelande att jag måste sätta på mig sjörövarhatten för nu var det skattjakt. Med hatten på så fick jag ge mig iväg över tomten och med hjälp av olika ledtrådar på vägen kom jag fram till en kompass och en nyckel. När alla ledtrådar pusslats ihop och med hjälp av kompassen så visade det sig att jag måste upp till stallet. Väl i stallet och rätt skåp hade hittats så fann jag en underbar liten skatt som min dotter gjort. Kistan var full av guldpengar (choklad pengar) och 7 par örhängen. Det glittrade verkligen när jag öppnade kistan, Mycket bra idée,
Det var också lite extra att min mamma var här när jag fyllde år. Det var länge sedan vi firat våra födelsedagar med varandra. Jag var hos mamma när hon fyllde jämt tidigare i september och hon följde med hem till mig för att vara här när jag fyllde år.
Hur gick det förresten med mitt hår? Det måste ses. Min underbara frissa. En ung tjej som precis har tagit studenten hjälpte mig. Lite klippning i topparna, Färg: mahogny och efter det styling..... Det blev så jäkla bra. Allt ris försvann. Håret plattat gjorde (tycker jag själv) smalare i ansiktet. Fick otroligt mycket komplemanger på jobbet och av min man. Självkart har jag talat om det för den som ska ha allt beröm. Det var inte sista gången hon får hjälpa mig.
Den eventuella 50 års kris som närmade sig känns nu nästan obefintlig. Tänk vad lite styling kan göra.
