mammorkanocksatanka

Nu måste vi lära oss att inte generalisera allt och alla. Man kan inte vara alla till lags och hur man än vänder sig så har man rumpan bak. 

Ena dagen kan man läsa i tidningen att Försäkringskassan är släpphänta och släpper igenom alldeles för många fuskare. Hur kan vi tro på alla rörelsehindrade och dödssjuka personer som år ut och in får utbetalningar i form av sjukpenning, vårdbidrag och handikappsersättning eller personer har aldrig bott i bostaden de fått bostadsbidrag för under flera år.

När vi sedan följer de regelverk som finns, som kommer från vår folkvalda politiker, så får Försäkringskassan kritik för att vi är för nitiska och inte litar på folk. Som handläggare inom socialförsäkringen kan man bli lätt schizofren. Hur ska vi gå till väga för att göra så grundliga utredningar att vi inte släpper igenom fuskarna utan att inte någon blir sårad, kränkt eller förödmjukad. Men om vi inte får ställa de obehagliga frågorna kommer vi aldrig att kunna fånga upp fuskarna.

Självkart måste vi tänka på hur vi ställer frågorna. De måste vara relevanta i sakfrågan. Jag är övertygad om att varje handläggare försöker att följa de regler som finn utifrån de verktyg de fått att hantera just sitt ärendeslag. Tyvärr kan det där finnas vissa brister. Men vi måste vara öppna och förstå att i vilket ärende det må gälla inom socialförsäkringen så har man strikta regler och bedömningar att följa. 

Det är tragiskt när enskilda människor blir lidande på grund av ett trångsynt regelverk. Men gränser måste dras någonstans. Men det är otroligt viktigt att när beslut blir helt felaktiga så ska det själklart omprövas och bedömas om. Men vi får inte skylla på den enskilde handläggaren.

Använd inte Försäkringskassans anställda som måltavlor. Allt för sällan har de som yttrar sig inte hela bilden klart för sig. Det finns ofta flera sidor på ett problem som påverkar hur ett beslut slutligen ser ut.