Jag har av en vän, som jag har stor respekt för, fått en välförtjänt men vänligt näsknäpp. Den går ut på att jag måste, som ordspråket säger: Tänka innan jag skriver så jag inte skriver vad jag tänker. Man ska nog tänka till lite vad man säger och hur man uttrycker sig. I det här fallet har jag inte skrivit något som sårar eller på annat sätt är elakt. Allt jag skrivit är ju bara hur jag ser och upplever saker.
Problemet ligger i att jag kanske inte ska belysa mitt arbete så mycket. Redan nu tror ju många att vi, inom min yrkeskår, kan se allt om alla. Allt om personen liksom bara ” poppar” upp på skärmen så fort jag svarat och att jag då ser skulder och all möjlig historik om personen som ringt. Som jag uttryckte mig senast så kan man ju nästan tro det. Så är det ju inte, jag ser inte mycket om de som ringer. Vi måste göra aktiva val och kan i princip bara söka den information som kunden frågar efter.
Nu tänkte jag lämna mitt jobb och faktiskt har jag inte tänkt skriva så mycket om det i fortsättningen heller. Nu ska jag börja bli lite egotrippad har jag tänkt. Ska försöka att bara skriva om mig själv och vad jag vill ha ut av livet. Närmast nu vill jag få mitt hår att se ut som normalt hår. Gärna med en aning åt det lite yngre hållet. Men man måste vara reallist. Jag är inte 20 och ska inte heller försöka vara det. Men låt mig slippa det gråa. Jag är inte beredd att bli en gråhårig gumma än. Rund och korpulent gör inget. Men snälla….. mitt hår är min borg.
Ibland så skimrar den gråa utväxten så snyggt i den urfärgade röda trasslet på mitt huvud. Nästan så att det ser ut som silver. Jag önskar att det fanns någon typ av ”stopp och väx” för hår. Inte hårborttagningsmedel som för benen. Nej, bara att det ska sluta växa så utväxten inte kommer så fort. Nu tar det bara en vecka så ser jag en grå och tråkig kant. Efter 4 veckor kan det skimra lite vackert. När det gått 6 veckor har jag en läskig skräckbild som möter mig i spegeln på morgonen. Det finns inget som kan rädda de dagarna som jag råkar se mig i spegeln. Ofta går jag omkring utan att borsta håret (det gör det ju inte bättre) bara för att jag undviker att se mig i spegeln. Om jag skulle lägga en makeup någon dag så gör jag det så fort jag bara kan. Lyckas nästan få lite tunnelseende och bara zooma in ett öga i taget. Lite av en bedrift tycker jag.
Nästa samtal jag ringer blir till frissan. Snyggt hår till min 50 års dag.
Förtvivlan. Sitter på jobbet och blir förtvivlad över vad folk har för problem. Jag förstår att vi behöver bidrag i Sverige. Men när en förälder ringer och är upprörd över att sonen blivit förtvivlad när han inte fått rätt till bostadsbidrag för att han hyra är för låg. Långt under 1800. Har fått tagit lån för att köpa lägenheten på över 1, 4 miljoner och han inte klarar av räntorna. Vems problem är det då. Är det mina skattepengar som ska betala hans ränta för en bostadsrätt i Stockholm. Vem hjälper mig så att mina barn ska få bra boende i Stockholm när de flyttar hemifrån. Nu klagar vi så mycket på våra invandrare. Men jag ska säga.. att de som har de sämsta argumenten och som är näbbiga och gnälliga är våra medborgare som har en inkomst över medelinkomstageren. De som tar sig fram på extra jobb och halv sjukersättning är oftast otroligt tacksamma för den hjälp de kan få. Självklart finns det undantag åt båda hållen.
Men det är lätt att generalisera när man samtal efter samtal får föräldrar i örat som klagar över att deras ungdomar kostar för mycket och att samhället ska ta sitt ansvar. Samhället, var har det egna ansvaret tagit vägen. När de ifrågasätter hur deras 20 åring ska kunna försörja sig och betala hemma då det inte har något arbete får jag rysningar. Det finns så mycket 20 åringen kan göra för att bara få lite pengar varje månad. Anmäla sig att dela ut reklam, helg jobb på ICA eller fråga grannen om man får klippa gräsmattan. Nu finns det säkert de som tycker att jag gör det lite enkelt. Ja, de må så vara. Men jag har faktiskt själv en 20 åring hemma som inte får det jobb han vill ha.
Men så länge som han själv anstränger sig att själv få ihop medel som gör att han själv kan köpa sina kläder och stå för löpande utgifter så får han bo hemma och äta så länge han vill. Jag har gjort ett val i mitt liv att skaffa barn och det valet har gjort att jag både vill och ska ta mitt eget ansvar att se till att mina barn kan försörja sig innan de behöver flytta hemifrån. Jag vet att det kommer en dag när de inte vill bo hemma längre och jag sörjer för det men vet också att det är för deras egen skull.
Vi förvånar oss ibland hur invandrare kan klara sig på så lite pengar. Vår första tanke kan nog vara att de är kriminella eller arbetar svart. Man jag frågade faktiskt en gång en ganska ung ensam pappa hur han försörjde sig då han inte hade någon inkomst men kunde betala hyran. (frågan var inte bara av ren nyfikenhet, utan ingick faktiskt i min arbetsuppgift att göra). Han svarade att han var stöttad av hela släkten. De ville alla att han skulle kunna umgås med sin son varför han alltid var välkommen till sin syster, morbror, farbror och föräldrar att äta. På så sätt kunde han leva billigt. Han menade på att så var det för de som kom från hans land. Man tog hand om varandra i släkten. Vi behöver mer sådant tänk vi Svenskar. Om vi Svenskar tog hand om vår släkt skulle vi alla må bättre och vi skulle minska på bidragstrycket.
Jag önskar jag var ett datageni. Men mest av allt önskade jag att jag hade en egen dator. När jag inte ens lyckas ladda ner mina bilder från telefon till datorn så är man ganska handikappad och inget har jag att öva på. När man har en stund ledigt hemma så sitter det en unge vid datorn. Sen ska man ju ha den rätta känslan när man skriver också. Det är ju inte säkert att den infinner sig precis den sekunden som sonen eller dottern lämnar datorn i 2 sek för att chatta lite via telefon istället. Och en sån ska ha en egen blogg. Det är nästan löjligt. Kanske inte ens nästan utan är det. Mitt i skrivandet så kom den lilla rutan jag väntat på och vad händer jo, jag blir så till mig att jag tycker på fel tangent. Nu måste jag in i telefon och kolla att jag inte har raderat hela mitt liv. Vilken lycka hela livet var kvar och sommaren också. Jag är helt imponerad över vilka bra bilder man kan ta med telefonen. Har nämnt det tidigare och jag kan inte låta bli att förundras.
Sommaren är verkligen underbar. Jag älskar att försöka ta bra bilder med mobilen. Hunden har ockå varit utsatt för mobilen men hon hatar verkligen att vara med på bild. Hon flyr så fort hon ser att man lyfter kameran eller mobilen mot ansiktet. Men några har jag nog lyckats med iallafall.
Med detta så tackar jag för mig och längtar till min födelsedag. En egen dator...........
Semester vilket pjosk. Jag har semester och jag hinner inte med någonting. Lovade alldeles för mycket och ligger för länge på morgonen. Klockan ringer klockan 08,00 och om jag har (eller hunden) tur så är jag uppe 08,45. Men det är ingen pigg människa ska ni tro. Släpar mig upp och orkar nästan inte gå och borsta tänderna. Det är skillnad mot när man jobbar. Då är jag uppe utan problem klockan 06,00. Ut med hunden och fixa käk till både hund och katt innan man gör sig i ordning för att ta sig till jobbet. Inga problem alls. Det måste vara den här semesterångesten som tagit ett grepp över mig. Jag lovade i ett obevakat ögonblick att jag skulle göra så mycket. Det känns nu inte lika roligt att spackla och måla inomhus. Jag har ju tyvärr blivit hedrad med ett mycket härligt semesterväder. Okey.. det kanske inte är så varmt men solen skiner från en nästan klarblå himmel. En liten regnskur i går kväll tvättade bara bort all fågelskit och torkade upp nästan på en gång.
Det bästa jag kan göra nu är att ta en filt, lite fika, en bra bok och sätta mig i hammocken. När det börjar rycka i benen så tar jag hunden och går en promenad.
Jag är lite irriterad på min bröllopspresent som jag fick. Det trådlösa intranätet, för de som inte kommer ihåg. Visst var det gulligt, men jag har ingen dator eller laptop att koppla upp mig med så det blir inget skrivande ändå om jag inte har tillgång till vår stationära dator. Jag har Internet på min telefon men den kan jag inte skriva några längre texter på innan jag blir fnoskig. Det jag verkligen önskar mig är en laptop. Då skulle jag kunna skriva vart jag än var och koppla upp mig mot min telefon. Bara för att jag har varit bortrest har jag ni inte kunnat skriva någonting. Tåget hem var 2 timmar försenat. Tänk vad mycket jag skulle ha kunnat skriva på den tiden om jag haft en laptop eller bärbar dator. Eller vad jag kunde ha skrivit om när jag hjälpte min syster på loppis. Det var jättekul. Man vet verkligen inte vem som lurar vem. Man får ju hoppas att alla känner sig nöjda och att många tycker att de gjort riktiga kap.
Nej, nu väntar solen och hammocken på mig.
Kram från mig idag
PS. Visst är det otroligt vilka bra bilder man kan ta med sin telefon. Taget idag (1 juni 2012) med min mobil.
Jag arbetar på en myndighet som har en ganska stor personalomsättning. Omsättningen beror på många faktorer. En del anser att arbetet är monotont och tråkigt, andra att det är för stressigt och styrt och att man inte har några valmöjligheter eller utrymme att påverka. Allt detta stämmer för mig. Men jag älskar ändå mitt arbete. Jag tycker det är roligt att ta emot samtal där kunden är glad, arg, förtvivlad eller bara frågvis. Att försöka styra samtalet så att kunden är nöjd när luren läggs på. Men även att jag känner mig nöjd. Jag tror att det är det vi glömmer bort när vi jobbar med att ha kunden i fokus. Vi måste även se till att vi är nöjda med det svar vi lämnat. Det gör vi med kompetensutbildning och självkännedom. För ju nöjdare vi är, ju nöjdare blir kunden. Så låt oss släppa fokusen på kunden och koncentrera oss på personalen.
Jag vill behålla mina arbetskamrater mer än 6 månader. För det spelar ingen roll hur mycket jag älskar mitt arbete om jag varje halvår måste skapa och bryta nya relationer. För hur mycket jag än vill så finns det inte utrymme i mitt privatliv att hålla kontakten med alla de otroligt trevliga människor som passerar genom mitt liv.
Tänk dig själv om det skulle ligga en ny man i din säng var 6:e månad. Det blir ett spännande sexliv men du har inte ha någon att prata gamla minnen med då inga minnen är äldre än max 6 månader. Du kommer känna dig osäker och nervös innan du lärt känna personen ordentligt. När ni äntligen vågar har sex med lampan tänd så ligger det en ny man där.
Vi måste börja kämpa för den personal vi har. Det mår både vi och kunderna bäst av.
Jag har varit ledig från jobbet i 2 veckor. Det betyder inte att jag har varit ”ledig”. Visst står det semester på mitt lönebesked men… jag tycker det kan vara ren semester att komma tillbaka till jobbet. Här har jag min syssla. Jag vet precis vad jag ska göra och när. Hemma är det ett stort kaos. Ibland kan jag lämna det ena rummet och när jag kommer ut i t.ex. köket så kommer jag inte ihåg vad jag skulle göra där. Då är det bara att backa och gå tillbaka och på nytt gå ut i köket. Då brukar det komma tillbaka. Och se… då kommer jag på varför jag går omkring med en tom kaffekopp. Den ska naturligtvis till disken. Att jag inte kunde komma på det! Men precis sådana hjärnsläpp får jag då det är för mycket att göra. Tyvärr lovade jag mig själv alldeles för mycket. Jag skulle skura och tvätta fönster. Långa promenader och badhuset. Jag har lyckats ganska bra med de långa promenaderna och badhuset, det är jag stolt över. Men skurningen och fönster har nog sett bättre dagar. (Nu har jag faktiskt köpt en fantastisk pryl som kanske inte gör att det går fortare att tvätta fönstren, men det blir mycket roligare. Tyvärr laddar den ur ganska fort). Jag har ganska mycket att skylla på för att allt jag planerat inte blir gjort. Jag har haft främmande. Vilket var fantastiskt roligt. Vi har gått på promenader och bara pratat. Enligt mig, inte en tråkig stund. Men sen fick badhuset vila lite då jag inte velat vara i vatten för länge med min arm. Den är snart läkt och då kommer jag fortsätta att simma.
Nu ska ni inte tro att jag är skadad. Helt fel. Jag känner mig helare än någonsin. Jag har gjort en ny tatuering. Hade verkligen tur. När jag var för att boka tid så förväntade jag mig minst 2 månader. Men jag fick tid bara veckan efter. Så den 15 maj fick jag tid för att få min 3:e tatuering. Min man tycker den är snygg men jag fick förklara innebörden med den. Texten säger: ”Om jag inte är mig själv, vem ska jag då vara?” Det betyder för mig att man kanske inte alltid är den man är i alla situationer. Eller rättare sagt, det finns en hel massa mig själv. En för varje situation. De behöver inte vara lika. De spår man lämnar efter sig behöver inte vara från den personlighet man ser.
Nu har jag hört att man inte ska behöva förklara en tatuering. Men för mig är det väll precis det som behövs ibland om någon undrar. Är inte en tatuering något som är för den som bär den. Även om det tydligt syns vad den föreställer så finns det oftast en bakomliggande anledning till att man valt just det motivet. Jag älskar min nya tatuering och jag vet vad den betyder för mig.
Trodde inte att jag skulle sakna att skriva här så mycket som jag gjort. Det har forsat ord genom mitt huvud som jag skulle vilja ha skrivit av mig. Men ibland så finns det viktigare saker att göra. Jag har haft främmande. En underbar person som fyller mig med glädje. Hon är bara några år äldre än min äldsta son och jag har känt henne sedan hon föddes. Vi bor inte i samma stad (det är ca 60 mil emellan oss) vilket har gjort att vi inte träffas så ofta. Faktiskt inte på flera år ibland. Vi har ingen kontakt över huvud taget egentligen. Den koppling vi har till varandra är hennes mamma, som också betyder mycket för mig, som är en mycket naturligare vänskap då vi är i samma ålder och umgåtts när vi bodde i samma stad. Varje gång som jag har hälsat på mamman har jag träffat dottern och vi har alltid fått en bra kontakt. Ibland har omständigheterna gjort att jag bott hos dottern istället för hos mamman. Vilket gjort att vi har kommit nära varandra.
Nu har hon farit hem efter att vart här sedan i lördags. Vi har gjort allt och ingenting. Hälsat på drakarna, sett staden från ovan, gått långa promenader och sett film på TV. Aldrig har det varit tråkigt. Hennes personlighet gör att jag saknar henne redan. Men hon har lovat att komma tillbaka och jag längtar.
Ledig från jobbet. Tidigt uppe i stallet och fixa i ordning innan veterinären komför vaccination av Irre. (ja, vi har en häst också) Irre, Gierons Gold, är en före detta travhäst som vi tog över när han fyllt 12 år och inte fick fortsätta tävla. En underbar ridhäst som passar alla.
Underbart väder som gjorde att man höll sig kvar i stallet lite längre än vad jag tänkt från början. Tränade Lucie att låta mig hålla på med klorna. Stackars Lucie tror att vi ska döda henne varenda gång det är dags att få manikyr. Men det går bättre och bättre. Idag fick jag hjälp av en av de andra ryttarna i stallet. Hon stod och matade Lucie med korv och jag fick faktiskt fila lite på varje klo innan korven tog slut.
Väl hemma så slängde jag i mig några smörgåsar och tog bilen till Birsta. (Vårt köpcentrum). Bröllopsdag idag, så jag skulle köpa ett armband till mannen hade jag tänkt. Hittade faktiskt ett snyggt på Guldfynd som inte var så hiskligt dyrt heller. Fick lite köp dille och körde runt till olika butiker som Rusta, Claes Olsson, Biltema och ICA Maxi och köpte massa småsaker som agility tunnel, som Sofia min dotter ville ha, shorts till grabbarna, dynor till hammocken och sist men inte minst en tårta. Hade glömt att beställa tårta av min fantastiska vän Jenny-Lii. http://mrsjennyliihamlund.blogspot.se/
Hemma igen vid 16,00 och försöker sätta ihop hammocken men hittar inte alla delarna. Som tur kom Anders hem och fick ta över och jag fick gå och fixa ihop middagen. Stek med klyftpotatis och sallad. (Riktigt gott måste jag säga, trotts att jag gjorde det själv).
Nu sitter jag och väntar på att kaffet ska bli klart och det blir dags att äta tårta. En underbar ledig dag utan stress och med mys till kvällen.
Kram från mig idag
Förlåt, glömde att berätta vad jag fick i bröllopspresent. En trådlös router så att jag lättare ska kunna skriva i min blogg och till mina vänner. Det kan man väll kalla en kärleksgåva.♥
Ett för mig så neutralt ord. Men vad jag bedrog mig. Jag blev via fb inbjuden till Negerbollens dag den 11 maj 2012. Kände direkt att det var ju helkul att negerbollen fått en egen dag och jag såg alla familjer i sina kök göra negerbollar tillsammans. Men det var inte den bild alla såg. Flera svarade att det var rasistiskt att ha en sådan dag. Var i ligger det rasistiska. Om man skulle börja ha mandarinens dag skulle då alla de kineser som talar mandarin protestera och säga att det är kränkande. Negerbollar är goda och har hetat så sedan jag var liten. Jag kan inte hålla isär om det heter färgad eller svart när man talar om ”negrer”. Jag tycket att det går lite hysteri i vad man får eller inte får säga. Det är vi användare av orden som gör dem rasistiska. Det är inte hur ordet ser ut eller vad det betyder som gör det rasistiskt. Utan vem som säger det och hur det sägs. Om jag går in på ett café och beställer en negerboll eller negerkyss så finns det inget rasistiskt i det. Jag gillar bara sötsaker. Men om man nervärderande säger att någon är en neger och vill med det mena att man skulle vara en sämre människa så är orden direkt rasistiska. Ordet neger har funnits i svenskan så länge jag minns och i min värld bara som en förklaring till hur personen ser ut, lika med att säga: Han är neger, han har skägg, han är vit. I ordboken så beskrivs ordet neger som ”afrikan”. I min värld så är det inte nedlåtande att vara neger vare sig man är en afrikansk, svensk eller amerikansk neger. Alla är vi människor och har samma värde. Vi har samma förmåga att utveckla oss till egna starka personliga individer.
Det är bara de som tror att vi beroende på vår hudfärg och ursprung inte har samma förmåga eller likaberättigande som möjligen kan sakna vissa förutsättningar att utveckla sig.
Nu kommer min allvarliga sida. Jag brukar säga att jag vill ha respekt, men när jag tänker efter ordentligt så är det kanske inte det jag vill ha. Respekt är något man förtjänar och jag vet inte om jag har gjort rätt att kräva det (jag har inte heller gjort något för att inte förtjäna det). En grundrespekt ska alla ha till varandra. Alla är lika värda och förtjänar lika mycket uppmärksamhet och (kanske är ordet rätt) respekt.
Det är ju nu som det är viktigt att veta vad respekt betyder. Några synonymer är aktning, omtanke, hänsyn, erkännande, förtroende. Vilka är de ord som jag vill förknippa med respekt. Sen finns orden fruktan, rädsla, prestige och pondus som mycket väl är synonymer men som jag inte vill att folk ska känna för den respekt jag önskar de har för mig.
Istället för att säga att man vill ha respekt kanske man ska använda sig av någon av synonymerna. Jag vill att folk visar mig hänsyn. Jag vill ha erkännande för det jag gör. Jag vill synas. Jag vill känna att JAG betyder något som person. Man ska inte behöva uppfinna en världsnyhet eller sätta det vinnande målet i en VM match för att få respekt. Att bara finnas till räcker för att man ska vara någon som behöver ett erkännande, att få synas.
Tro nu inte att jag inte syns eller är respekterad. Jag syns och jag är respekterad. Men ibland känner jag att jag vill ha det där lilla extra. Vilket kanske är anledningen till den här bloggen.
För mig är det inte alltid att omgivningen ska göra det jag vill som är viktigt utan att jag ska få göra som jag vill som betyder något. Inte planera i tron om att andra kommer vilja följa med eller hålla med. Grunden är att klara det själv och om jag får någon med mig så är det ett stort plus extra roligt.
Beroende. Jag har varit (kanske fortfarande är) beroende av cigaretter. Men jag har haft flera uppehåll i mitt liv (skulle naturligtvis inte varit ett uppehåll utan ett slut) och har nu slutat igen. Har faktiskt inte rökt på 42 veckor. Den här gången känns lite annorlunda än de senaste. Förut har jag slutat för att jag var gravid och ammat, sparat pengar eller inte bli sjuk. Den här gången slutade jag bara för att jag ville. Det gjorde det inte mycket lättare men jag hade inget krav på mig. Jag kunde inte misslyckas och det gjorde skillnad.
Men nu har jag ett beroende till som jag måste bli av med. Socker.. i alla dess former. Jag har fått en känsla av att de som inte är sockerberoende inte förstår hur svårt det är. De accepterar att det är svårt att sluta röka, dricka och spela med mer. Men socker ska väll inte vara något problem. Jag sätter emot. Du kan äta socker överallt. Men dricka, röka och spela är ofta på utvalda ställen som du kan undvika. Du omges av socker vart du går och det kan förtäras överallt. På bussen, bion, hemma i soffan och på jobbet. När du står i kassan på ICA så är du omringad av godis. Cigaretterna har de på de flesta ställena nu gömt och man får knappa in kod för att komma åt dem. Det gör frestelsen mindre påtaglig och det är lättare att gå förbi. Men vi med sockerberoende kan nå våra droger genom hela affären allt från sockerkringlor till kexchoklad. Och hur vi än försöker att övertyga oss om att vi inte ska ha en godisbit som färdkost hem i bilen så går man där och tuggar i sig en Dajm innan man ens har hunnit sätta sig i bilen. Man kommer inte ens ihåg att man tog den från hyllan och betalade för den. Nej.. Jag ska ta tag i det här men jag kommer få kämpa.
Nu har våren kommit och med det mitt stora dilemma. Jag har lagt ner mycket pengar på att skaffa MC-kort. Har en mycket snygg (om jag får säga det själv) Kawasaki VN800. Det är ju otroligt bekvämt (och billigt) att ta den till jobbet istället för bilen. Men... Transporten är ju bekväm men allt runt om kring känns väldigt jobbigt så där tidigt på morgonen. Alla skydd ska på, hjälm, ryggskydd, handskar, byxor och jacka. Inte glömma halsduken om det skulle vara lite blåsigt. När man dragit på sig allt så är det en resa på ca 15-20 minuter sen ska allt av. För inte kan man jobba en hel dag med MC- ställ på. När arbetsdagen är slut ska allt på igen. Man kan enkelt säga att man har inte sparat någon tid på att ta cyckeln till jobbet. Möjligen några kronor i plånboken. Så nu står hon (ja, det är en hon) i garaget och bara längtar efter att någon vill ut och köra henne. Jag måste nog gå ner i garaget i kväll och putsa lite på henne för att döva mitt dåliga samvete att jag inte bryr mig om henne tillräckligt.
Här är Lucie (Luciana). Hon är ca 1,5 år och kom den 6 februari 2012 till oss från Rumänien. Det känns helt fantastiskt att någon har rest så långt för att bo här. Vi tackar Dogrescue för att vi har henne hemma hos oss.
Välkommen till min blogg. Jag har inga löften med den här utom att jag inte kommer skriva varje dag.
Jag kommer att försöka skriva så mycket som möjligt om så mycket som möjigt.
Idag har jag varit ute på en riktigt lång promenad i skogen med min hund Lucie. Henne kommer ni få träffa flera gånger.
Det fick mig att inse skogen inte alls är grön. Nej,... den är lila, rosa, svar och brun... Det är väll tur att de gjort bajspåsarna i alla möjliga färger så att man inte ska trampa sönder dem.
Eller är folk så dumma att de tappar dom mitt i skogen eller tror att det finns några anställda som inte gör annat än att plocka bajspåsar i skogen. Det är nästan äckligare med alla påsar i skogen än bara hundbajset. Jag har påsar i alla mina kläder. Det är lika viktigt som nycklarna hem.
