Blandade känslor. Reser bort när min dotter kommer hem efter en vecka i Stockholm och innan jag är hemma igen reser äldsta sonen till Skåne, saknar alla redan trotts att bara suttit på tåget i ca 3 timmar. Det är skönt att komma ifrån hemmet ett tag men jag lider nästan alltid av hemlängtan. Inte en sådan hemlängtan att jag inte klarar av att ha roligt och slappna av. Mer en behaglig känsla att det finns något bra som väntar på mig där hemma som jag vill till.
Tyvärr är det väll så ibland som när man planerar en semester och hela semestern regnar bort. Att man bygger upp en förväntan som inte stämmer överens med verkligheten. För när man är hemma så är det samma lunk som vanligt. Jobbet är samma jobb. Men vi håller på att försöka förändra det. Planerar in lite roligheter i livet.
Nu har återigen en fotgängare blivit påkörd vid ett övergångsställe. Mörkt, regnigt och båda hade grönt då bilen kommer från en korsande gata med grön ljus samtidigt som fotgängaren har grönt. Regeln säger att fotgängaren har företräde. Så långt är allt okey. Men vad händer om fotgängaren inte syns. Jag tycker det är skit snuskigt att köra bil inne i städer och i villa områden. Bara för att det finns gatbelysning betyder inte det att man syns. En vit jacka syns inte heller i mörker, den måste vara florerande för att det ska synas. Nej, tillbaka till ögonkontakt med bilisten. Det skapar en ökad trygghet för alla.
Sitter här och är ganska mallig. Har i över en timme försökt att koppla ihop min telefon, som har internet, med min dator. Det är nästan så att jag inte tror det själv, men jag har lyckats. Det är så jäkla kul. Brukar i vanliga fall inte våga mig på sådana här projekt men det är kul att kunna överbevisa sig själv. Det var ett program som man måste ladda ner i datorn. Hoppas bara jag inte laddade mer massa virus samtidigt. Det känns bra att fått till det här till min resa till Linköping. Ska hälsa på några vänner och nu kan ju även resan bli lite nöjsam. Längtar verkligen till helgen. Tyvärr blir det bara från lördag till måndag men det kommer fler tillfällen.
Jag tycker faktiskt om att åka tåg eller buss. Det gör mig verkligen ingenting att åka ensam. Det är nästan en fördel ibland. Man slipper ta massa hänsyn och man kan göra lite som man vill. Bara sitta och vara sig själv utan stress. För vad ska man stressa för när man sitter där man sitter och kan inte påverka den minsta försening. Jag ser verkligen fram emot helgen.
Om man får välja så skulle jag nog vilja vara en Puma. Frågan är hur många års skillnad det måste vara mellan mannen och kvinnan för att man ska få titulera sig Puma. Jag är ju bara två år äldre än min man. (under några månader varje år så är jag faktiskt 3 år äldre).
Milf, visste inte ens vad det betydde till för några dagar sedan. Jag ser mig verkligen inte som en Milf. Hoppas bara att jag är godkänd som mamma och omtyckt för det. Det finns faktiskt en som kan få kalla mig Milf och det är min man. Så för honom är jag både en Puma och Milf.
Pernilla Wahlgren trodde sig själv vara en Milf på TV här om dagen. (det var då jag lärde mig vad det betydde). Hon kan nog vara det. Men jag tror nog att det beror mer på att hon är känd än på att hon är mamma.
Jag fick håret klippt i veckan och jag har precis färgat håret. Nu ska det bli spännande när håret har torkat om resultatet blir som jag tänkt. Vill att det ska vara mörkt rött/mahognylikt. Just nu är håret för blött för att jag ska kunna få en riktig bild av hur det blir. Utväxten av det gråa var redan 3 centimeter sedan senast när jag färgade och det var i 8:e september. Så det blir väll en ny färgning lagom till jul. Man får kämpa för att försöka se yngre ut än vad man är.
Att vara mamma kräver nerver av stål. När de är nyfödda är vi rädda för akutspädbarnsdöd. De växer upp och de når högre och högre så man måste börja passa vassa saker och att de inte ska ramla in i bordkanter eller något annat vasst. Sen ska de börja gå till dagis eller förskola. Då är vi oroliga att de inte ska bli väl behandlade av lärare eller av sina kamrater. (och kommer de få några kamrater) När de sedan ska börja ta sig till skolan själv så blir vi rädda för trafiken. Även om vi litar på våra egna barn att de ska stanna vid rött ljus och se sig för så vet vi med statistik att alla bilister inte stannar vid rött ljus.
Sen blir vi oroliga för hur det ska gå i skolan. Kommer de få de betyg som behövs för att komma in på den gymnasielinje som de önskar. En annan oro är ju om de inte ens har en enda aning om vad de ska bli när de ska bli ”stora” hur skall de då kunna göra ett genomtänkt gymnasieval.
Sen kommer åldern når det ska börja festas ute och man vet att alkohol kommer in i bilden. Man försöker stoppa det in i det längsta. Men ju mer förbjudet det blir desto större blir nyfikenheten och risken är att det slår över. Sedan kommer något som både oroar och är en lättnad. De får körkort. Då är man orolig för att de är ute på vägen en lördagnatt men glad över att de är nyktra.
Tro inte att oron avtar med åldern. Nej, nu kommer oron om jobb, ekonomi och eventuellt eget boende. Jag kan inte i min vildaste fantasi se något av mina barn flytta hemifrån, men jag vet att det inte är långt borta. Äldste sonen söker jobb och de ligger inte i Sundsvall.
Nu får man inte stressa upp sig för det här men det är verkligen svårt som mamma att lägga oron åt sidan. Jag frågade en gång min mamma när hon slutade oro sig för mig. Hon svarade att det hade hon aldrig gjort. Så skaffar man sig barn är det bra att se till att man har Samarin i medicinlådan. För oron kommer finnas med resten av ditt liv även om du kommer lära dig att bearbeta och hantera den så att du inte alltid kommer ligga sömnlös. Mina barn är det bästa jag har och att behöva oroa mig för dem är det minsta jag kan göra för dem.
Julen närmar sig med stora steg. Två månader kvar. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot detta. Jag vill alltid så mycket med julen. Alla ska få precis det de vill ha och helst lite till. Men med åldern på barnen så ökar också kostnaden. Men jag måste medge att jag har underbara barn som inte skriker över hela kakan till och med säga att de inte önskar sig något. Men jag som mamma vet bättre. Det är klart att en önskelista finns. Den behöver inte vara lång men kort och dyr.
Tänk när de var små och man kunde köpa suddigummin och pennor, små gosedjur och klistermärken bara det blev många paket. Nu kan det räcka med ett paket men det måste vara rätt. Man kan ju försöka att köpa en telefon, jacka eller vad det än må vara i en annan modell som kostar några hundra mindre så kan du ge dig på att det kommer krävas ett kvitto så att det går att byta. Så det är säkrast att köpa rätt från början. Vilken djungel vi föräldrar ska in i inför julen. Det är skrämmande hur handlarna nu kan manipulera med oss konsumenter just inför jul.
Hur många med mig har inte sagt att de ska börja köpa julklappar tidigare nästa år. Jag har försökt varje år men inte lyckats än. Om jag har tur i år kanske jag lyckas med någon innan december månad. Men jag har inga stora förhoppningar.
En dag som började segt. Ovanligt trött och inte myckert motiverad till att gå till jobbet. Men med en toppen chef som ser hur man mår och fångade upp mig och jag fick ett samtal där jag fick ventilera mina åsikter och känslor så gick det lättare att fortsätta dagen.
Inte är det lättar när ena sonen hade gjort illa ett finger på sin praktik och varit på akuten igår kväll och fått sytt. Det gjorde ju inte mig trött men jag tyckte synd om honom då han hade så ont att han inte kunde sova. Men idag så var han uppe före sju för att åka iväg till jobbet/praktiken för han hade lovat att uföra något. Jag var ju övertygad om att chefen skulle ha överseende med att han var hemma idag då han sytt fingret, men min son tycker att det här jobbet är så roligt så inte ens ett sytt finger kunde hålla honom borta.
Samtal från den andre sonen som varit på anställningsintervju, allt hade gått riktigt bra och han hade stora förhoppningar. Nu är det bara att hålla tummarna till nästa vecka då det skulle lämnas besked.
Efter en förkortad arbetsdag så tog jag lite extra kraft för att åka till IKEA för att inhandla en födelsedagspresent till maken. (kan av begriplig skäl inte idag skriva vad det blev. Han fyller den 26:e oktober, så efter det kan jag berätta.)
Tyvärr inga bildbevis för en rolig händelsen under dagen. Idag så var jag, min dotter och en kompis till henne och naturligtvis Lucie ute i skogen för att plocka svamp. Lucie sprang som vanligt omkring fritt och höll sig hela tiden i närheten så att hon såg oss. När jag var nöjd gick jag och Lucie i förväg till bilen. Lucie som älskar att åka bil sprang före och parkerade sig vid bagageluckan och jag lunkade lite sakta efter. Då ser jag hur hon fixerar blicken in mot skogen och där står en älg och tittar tillbaka. Jag blir alldeles till mig och blir jätterädd att Lucie skulle springa till skogs eller spring mot älgen. Jag släpper Lucie med blicken i några sekunder för att vända mig till flickorna och berätta att det står en älg vid bilen och när jag vänder tillbaka blicken är Lucie försvunnen (trodde jag). Jag ser hur älgen lunkar in i skogen och Lucie har bara flyttat sig ca 5-10 meter från bilen och tittar nyfiket efter älgen. När jag ropar på henne kommer hon omedelbart och verkar inte alls förstå att hon faktiskt har fått möta skogens konung. För mig var det jättespännande då jag själv aldrig har mött en vild älg utan att sitta i en bil. Jättestolt över Lucie som var så lugn och förstod att inte reta upp ett så stort djur.
Men jag måste nog säga att efter en lite orolig kväll igår när ena sonen satt på akuten och en jobbig morgon så blev hela dagen riktigt bra. Fler sådana här dagar, tack. Önskar bara att jag kunde må lite bättre.
Jag har ju sagt att jag inte ska skriva om min familj och så är det också tänkt. Men om det ändå skulle stå något om dem så beror det på att det är händelser som inte bara påverkat dem utan också mig. Det är viktigt för mig när mina barn gör illa sig och det är enormt viktigt för mig att stötta och stödja mina barn när de söker jobb. Är de lyckliga är allt så mycket lättare.
Kurs på jobbet. Min första tanke var att, - vad jobbigt, hur ska jag orka med 2 dagars kurs om förvaltningsrätt. Tänk vad fel jag hade. En otroligt bra kursledare som under första dagen har tagit upp skillnaden mellan vardagsjuridik och förvalningsjuridik. Bra exempel som faktiskt går att relatera till de arbetsuppgifter jag har. Sakligt och lätt på "svenska". Det konstiga är att när jag tänker efter har han använt en del fina ord som jag aldrig hört förr men jag har ändå förstått allt. Mycket pedagogiskt genomfört. Längtar faktiskt efter imorgon då dag två ska gå av stapeln.
Tänk om jag hade den här pedagogiska förmågan. Skulle vara kul att gå en kurs i hur man håller kurs. Jag har ju lite utbildning på lätt nivå och det skulle vara fantastiskt att kunna stå inför en grupp helt okända och med fullständig säkerhet hålla en kursdag och känna sig stolt därefter. Visst fungerar mina kurser också men jag är inte tillräckligt pedagogisk för att kunna känna att det jag lär ut har uppfattats rätt eller om det finns någon i gruppen som kanske halkar efter. Jag försöker vara vältalig och inte tappa fokus och hålla intresset uppe men det är lättare sagt än gjort. Men idag har jag inte bara lärt mig om juridik utan även blivit peppad att själv bli en bättre kursledare. Då måste man väll säga att man haft en givande dag.
Idag var jag på stan och handlade kläder med och åt min snart 15 åriga dotter. Börjar känna att hon mer och mer blir en vuxen person med egna krav och värderingar på livet. En stark personlighet som man inte lurar på vad som helst. Det underbara med henne är att hon inte räds att använda begagnade kläder bara för att de är begagnade. Nej, tvärt emot så gillar hon begagnat, men följer sin egen stil. Vill absolut inte bara följa modet för att det är mode.
Idag kände jag det som ett stort privilegium att få följa med och handla. Trodde nog först att det bara var min plånbok som hon ville skulle hänga med. Men väl inne i butiken så rådfrågade hon mig om modeller och storlekar att jag riktigt kände mig delaktig. Det var stort för mig. För det är nog allas tonårsmammors dröm att få känna delaktighet i sina barns liv. Och här har jag spontant blivit inbjuden. Sen om det bara handlar om kläder så är det inte så bara för mig. För när man har en tonåring så vill man nog kunna vara med och styra hur de ser ut.
Nu är jag faktiskt ganska öppen när det gäller kläder och stilar. Jag önskar att jag själv hade haft lite mer självförtroende när jag var i tonåren. Hade vänner som både var punkare och gotare. Tycker att det är jätte snyggt med punk- eller got-stil och har väl haft en hemlig dröm att något barn skulle leva den. Men som tur är har de valt helt egna stilar. Har tyvärr passerat en ålder där man måste vara lite självkritisk och förstå att det ser bara patetiskt ut om man leker punkare. Det skulle bara se ut som om man skulle på maskerad. Men jag kan inte släppa den lite lediga stilen. Gillar lite mjuk men mörk stil. Inga strukna blusar och raka kjolar på mig. Borde börja använda lite ljusare stil för att inte göra mig så grå och glåmig nu när man passerat halva livet. Nästa gång som jag och min dotter går och shoppar kanske vi handlar till mig istället och hon får ge mig goda råd.
En liten idell organisation i Sverige som har som mål att se till att alla gathundar i Rumänien ska bli kasterade eller seriliserade, allt för att förhindra att de ska födas fler hundar som kommer få leva ett plåsamt liv på gatan. De lyckas under några månader och med hjälp att att sprida sin information via internet, posters och genom mun till mun metoden få in hundmat, hästmat, filtar och mediciner för över 150 000 kronor. Detta transporteras sedan ner till mottagarlandet och en samarbetsorganisaton som tar hand om hundratals hundar varje år för adoption till olika länder i världen, bland annat Sverige. Huvudsyftet är kastrera och sterilisera och återplacera hunden men ibland kommer inte hunden klara livet på gatan och tas då omhand för att försöka adopteras bort till ett eget hem.
I Sverige finns det flera liknande organisationer som hjälper lidande hundar i olika delar av världen. De lyckas också i sina insamligar få enorma summor av pengar i förhållande till hur stora deras organisationer är.
Nu är jag själv väldigt engagerad i just hundarna i Rumänen. Det beror ju på att Lucie är adopterad just därifrån. Jag får ibland frågan men alla andra hundar som lider då. Jag brukar då säga att visst skulle jag kunna skänka en liten summa till varje organisation jag känner till. Men det är ju som att klippa sönder en filt. Alla små lappar det blir värmer ingen, Då är det bättre att sattsa allt på ett ställe och det är det jag gör.
Men det jag egentligen ville ha sagt här är vad lätt det är att gå med bössan och samla in pengar till djur. När vi gör insamlingar till människor så är det alltid mycket tyngre. Jag har funderat en del på varför det är så. Det jag kommit fram till är att när det gäller hungersnöden i afrikanska länder så är det nästan dömt att misslyckas. Det finns ingen ände på krisen. Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi samlar in så kommer situationen inte bli bättre. Det är det klimat det är och solen kommer att fortsätta att bränna sönder skördarna och vattnet kommer sina. Inbördeskrigen kommer döda och vi har lagt ut pengar på ingenting.
Men talar vi om att minska på "strays" gatuhundar genom kastrering och sterilisering så kan man se ett mål. Det finns en möjlighet att lyckas. Det är det som behövs när det gäller insamlingar. Man behöver känna att man som liten person gör skillnad och att man kan se omedelbar föränding. Vi har svårt för långsiktiga lösningar. kolla gärna in länken Dogrescue och läs om deras organisation och hur de försöker förändra livet både för folket och hundarna i Rumänien.
Just nu är det dags för halminsamling.
Om någon månad börjar det bli kallt i Rumänien och kojorna kommer att fyllas med halm, var tredje dag, så att hundarna kan hålla sig varma. Nu när den ekonomiska situationen är svår så när man drar in på utgifter blir det halmen som troligen man också drar in på också - det vill inte vi! Därför så söker vi människor som vill stödja halmprojektet under oktober månad. En månads halmförbrukning kostar 50kr för en koja och för hela vintern 150kr!
Jag har en syster. En lilla syster. Hon är 6 år yngre än mig och har alltid betytt mycket. Jag tror att jag har sagt det någon gång att jag tycker att hon är världens bästa syskon. Men jag vet inte om hon vet hur mycket hon egentligen betyder för mig. Ibland behöver man en vän som aldrig kan döma utan att först ha lyssnat. Det är min syster det. Jag har många vänner. Känner ännu fler. Vet vilka en himla massa människor är. Men det är bara en handfull som jag verkligen kan prata med. De flesta vill man ju inte belasta med sina problem utan bara ha roligt med. Sen finns det dem som man bara inte kan låta bli att berätta allt för. Det bara bubblar ur en med en smäll, som Madicken skulle säga. Men man förväntar sig inte mer än att bara få ur sig ilskan, ledsamheten eller vad det kan vara. Bara lätta på trycket så att säga.
Men med min syster är det annorlunda. Henne lättar jag aldrig på trycket för. Jag liksom delar på trycket istället. Svårt att förklara skillnaden. Men det är en stor skillnad att tala med min syster eller min man till exempel. Min man är min bästa vän. Men min syster är min bästa syster. Två helt olika roller i mitt liv. Nu tänker jag lägga in en bild på min syster. Då jag inte har hennes tillåtelse så har jag gjort en själv. Tack älskade syster att du finns här för mig när jag behöver dig som mest.
Det är underbart med vänner som bryr sig och när man känner att man får det stöd man behöver. Kommer nu ta det lite lugnare på jobbet ett tag framöver och planerar en lugn helg i Stockholm med min man. Tanken var från början att åkta till Globen Horse Show, men i mitt tillstånd (om ni inte varit med från början så menar jag inte gravid, men syptomen är liknande, förvirrad och okoncentrerad) så begärde jag ledigt fel helg och till och med bokat in mig för att arbeta den lördagen, Så det blev att tänka om. Nu far vi ner helgen innan och om dottern vill följa med så får hon det men vi lämnar henne hos kusinen, Själva tar vi in på hotell och går på RAW. Något man bara sett på TV. Spännande att se det live. Nu är inga biljetter bokande än så jag hoppas att det kommer gå igenom.
Min glädjenivå är just nu ganska låg. Det blir så lite då och då. Jag kämpar emot i det längsta men till slut kan jag inte stå emot längre. Då är det bara att släppa taget och hoppas att någon tar emot. Den här gången gjorde ingen det. Det fanns de som försökte fånga mig i fallet och jag tackar dem för det. Men jag föll och mår nu inget vidare. Vet att jag borde söka för det, men jag äter ju redan mina tabletter. Orkar inte sitt mitt emot en person och säga att jag mår skit och sedan få vända ut och in på mitt liv. Har fått göra det flera gånger och det räcker nu. Har berättat om min barndom, ungdom och vuxenliv. Finns inget att ta på. Har aldrig haft några speciella motgångar eller traumatiska händelser i mitt liv. Vore nästan en lättnad att ha något att skylla på. Men nej, mitt liv är fullt av glädjeämnen. Underbara barn, en man som älskar mig, ett jobb som jag mot alla odds trivs med och hus (utan miljon lån).
När jag blir så här känner jag mig nästan arbetsskygg. Men det är inte arbetet jag skyr, utan alla människor. Jag orkar inte gå omkring och le och se glad ut. Det är så otroligt svenskt att alltid svara att man mår bra och skulle man svara annorlunda känner man ett tvång att förklara sig. I alla fall känner jag så. Hjärnan tar liksom semester och orkar inte med att vara trevlig den har fullt upp med att se till att man klarar av de vardagliga.
Har jag föresten berättat att Lucie hjälpte mig att hitta kantareller förra helgen. Det var inte med vilja, men hon ville inge gå åt mitt håll så jag gav med mig och följde hennes spår istället och där mitt på hennes stig växte några riktigt fina kantareller. Hon fick lukta på dem och jag gav henne mycket godis så jag hoppas hon förstod kopplingen tills nästa gång jag orkar ut i skogen med henne.
Börjar bli lätt desperat. Hur jag lyckats sluta röka är för mig en gåta. Jag har ingen karaktär över huvud taget.Jag tror mig ha bullami eller vad det heter. Jag trycker i mig mer godis på en dag än vad en normal människa gör på en månad. Ibland så är jag inte ens medveten om att jag ätit upp godiset. Jag kan leta efter det och till slut inse att omslaget ligger i papperskorgen och då påminna mig om att jag redan har ätit upp det. Hur det smakande kommer jag inte ihåg.
Jag har en otrolig skev självbild. Det normala är väl att se sig som tjock fast man är smal. För mig är det precis tvärtom. Jag ser mig som en jävla klump i spegeln men i mitt sinne och hjärnbild är jag inte så stor. Jag kan ha tajta kläder. Min mage skalpar inte när jag går. Det gör att jag undviker fullstora speglar. Tycker inte om att klä av mig och se mig själv. Jag har en BMI som ligger runt 30 vilket innebär fettma. Det blev mycket JAG här. Men det är ju om mig det handlar om. Och om hur jag ser mig. Jag är en mycket obstinat person. Klarar inte av att personer nära mig (och då menar jag min familj) talar om för mig vad jag ska göra. Nu har jag under en period fått massor av pikar om att inte ta mer mat, kanske borde ta en långpromenad. Detta hjälper tyvärr inte mig utan tvärt om. Jag ska minnsan som en liten 2 åring få göra precis som jag vill. Det blir en extra bulle och sittandes fast framför TV;n en extra timme för att inte hinna ut. Men innerst inne så finns det en liten figur som som gärna vill ut ur det här fettet. Har sett bilder på henne sedan tidigare men det var flera år sedan.
Nu vet jag att det finns personer som säger att det bara är att ta tag i problemet. Boka in sig på gymmet eller badhuset och ge sig fan på att lyckats. Tyvärr är jag inte så kraftfull att göra det. Om jag vore den personen skulle jag ju aldrig att ha hamnat där jag är idag. Jag har förstått att jag inte kan fortsätta vara den här personen. Jag har ännu inte blivit sjuk. Ingen diabetes eller direkta andra besvär som kan kopplas till övervikten. (förutom tung andhämtning i backarna). Jag orkar gå långa promenader på flera timmar. (dock inte springa). Jag tror faktiskt att andra lider mer av min övervikt än vad jag gör själv. Jag snarkar nämligen vilket är en direkt orsak övervikten. Sen kan de nog skämmas lite också, även om de aldrig skulle medge det. Det borde ju vara en bra motivering att försöka gå ner i vikt och det är det också men jag känner att jag inte klarar det här själv. Jag behöver en personlig tränare/formgivare som hjälper mig att forma om mig och mitt sätt att leva. Behöver extremt stöd. Ska på min nästa lediga vardag kontakta något gym och kolla hur det går till att få en personlig tränare. Det får bli mål 2 under hösten... Nej det blir mål 1. Att lära Lucie hitta svamp för bli 2:a (se tidigare blogg inlägg)
Så här vill gärna min hjärna se mig när jag kollar mig i spegeln
Det här måste vara en av de tråkigaste höstarna på länge. Jag är inte en direkt svamp och bär människa men jag älskar den friska höstluften med röda träd. Hittills i år har det inte funnits en hel helg att vara ute på härliga långpromenader med hunden. Om inte regnet har öst ner så har det blåst eller varit dyngsurt med härliga lervällingsdiken.
Nu har vi ju en i familjen som älskar leriga diken. Lucie plöjer som en plog när hon ser vattenfyllda diken och är de sen lite leriga och sumpiga så är lyckan fullständig. Men halvöppen mun liksom dyker hon ner och plöjer som en…. jag vet inte vad. Upp kommer en överlycklig oigenkändbar varelse. När hon sedan försöker komma fram för att tala om hur lycklig hon är så backar man flera steg och hon ser helt oförstående ut. Man försöker stoppa henne men har hon börjat kan hon lika bra få fortsätta. Hon måste ju duschas i alla fall.
I går så öste regnet ner och det var ganska varmt inne, vilket gjorde att vi öppnade dörren till altan. För säkerhetsskull så drog vi igen skjutdörren ut för att inte Lucie skulle gå ut. Nu gör hon nästan aldrig det när alla är inne men hon är en nyfiken hund som gillar att vara ute. Igår trodde vi nog alla ändå att hon skulle hålla sig inne beroende på regnet som inte var nådigt. Till och med hästarna hade fått gått in för att torka upp sig. Efter ca 20 minuter så saknar vi vår rumänske vän. Naturligtvis har hon, för det vet vi att hon kan, skjutit upp skjutdörren och gått ut. Ut och ropa och fram kommer en lycklig blöt hund som inte förstår vad hon gjort för bus.
Jag blir lycklig när hon tar initiativ till egna beslut och bus. Det betyder att hon tänker och det vill jag. En hund som bara ligger och väntar på uppdrag från matte eller husse tror jag inte alltid är en lycklig hund. Nu kanske Lucie gjorde detta för att hon var uttråkad och vid tillfället inte så lycklig. Men hon tog saken i egna tassar och roade sig. Bara hon inte får för sig att lämna tomten och gå hem till någon kompis. Vi måste nog fixa till den yttre altan dörren så att hon inte kan smita ut, bara för att inte utmana ödet.
Tror jag ska försöka lära Lucie hur man letar kantareller. Tänk att ha en kantarellhund. Det ska bli mitt höstprojekt. Jag är helt övertygad att det går.
Då jag inte har någon tråkig höstbild. Tog jag en underbar vårbild i stället.
Vad är en blogg. Har tänkt mycket på det. För mig är det ett sätt att få prata utan att bli avbruten. Någon slags dagbok. Ibland något väldigt viktigt för mig men inte för andra. Och det är väll det som är skillnaden mellan blogg och facebook. Att försöka föra fram ett allvarlig budskap på Facebook är ju ett risktagande . Man vet inte vilken ordväxling som uppstår och budskapet försvinner i allt tjafs. Facebook är för mig ett sätt att hålla kontakt med mina vänner runt om i landet. Men vill jag ha något allvarligt sagt eller bara få säga vad man vill utan att bli tillrättavisad är en egen blogg det bästa tycker jag. Jag äger inter åsikterna på Facebook där kan alla som jag gett tillåtelse att se mina inlägg och kommentarer samt deras vänner som också går in och kommenterar. Man kan kommentera i en blogg också men jag äger ordet. Jag skulle aldrig tillåta en ordväxling där någon skulle tillrättavisa mina åsikter och tankar här. Min blogg är min och om mina ord inte är tillräckligt roliga eller intressanta att läsa eller bara helt uttråkande så är det bara att låta bli att läsa. Man får ha en annan åsikt men inte förneka min. Det är det som jag tycker är så härligt, att flera personer kan tycka så helt olika men vara helt övertygade om att de har rätt. Och varje person har sin rätt att tro just precis vad som helst så länge det inte skadar en annan människa fysiskt eller psykist. Det står faktiskt så det står i lagen om yttrandefrihet.
á babe
Nu har inte jag så många läsare på min blogg vilket jag tycker är synd. Men jag är inte tillräckligt självsäker än för att våga mig ut och saluföra den. Det är inte någon direkt kvalité på vad jag skriver men jag gillar det jag gör.
De flesta bloggar jag har varit inne i har haft en röd tråd, friska barn, sjuka barn, mode eller foto. Det jag kan skryta med att inte ha en endaste röd tråd. Finns inte mycket av det jag skriver som sitter ihop. Det är ibland lite jobbigt. Kan sitta på bussen eller i bilen på väg hem och komma på massor att skriva om. Men när jag kommit hem så är huvudet fullt av vad jag tänkt skriva vilket innebär att när jag till slut har tid att sätta mig vid datorn så är allt borta eller i ett stort kackalorum i huvudet. Om jag hade haft en röd tråd kunde jag kanske kunnat hålla reda på tankarna och sålla bort en del.
Födelsefesteld 15 september 2012
Det finns faktiskt vissa saker jag inte skriver om. Det är bland annat min familj. Nu är det ju inte några speciella personer som ska hållas hemliga eller så. Men om de vill synas och skriva om sig själva så får de göra det själva. Det finns så mycket att skriva om ändå. Och varför skulle jag skriva om min man, han vill ju inte läsa min blogg och han har inte facebook. Han tycker inte alls att detta med blogg och facebook, instagram m m är kul så varför ska jag då tvinga ut honom på mina sidor.
Sista kursdagen på kursen för klickers träning för hundar. Jag är en mycket stolt matte. Lucie gör inte allt rätt men hon gör det med inlevelse. Med mycket energi och glädje tar hon sig an uppgifterna. Lyhörd och försöker hela tiden klura ut vad jag vill ha av henne. När det går för långsamt tar hon egna initiativ och tar ett ärevarv och belönar sig själv med vatten från en hink i en hästhage. Jag vet inte om hon charmar alla, men jag är helt såld. Jag får verkligen anstränga mig för att inte köpa hennes trix och idéer. Det är helt klart att vi tränar varandra. Ibland lyckas jag få in ett beteende och ibland lyckas hon få mig dit hon vill. Det blir självklart en fortsättning av det här
.
Den här bilden är inte från klickerskursen utan från den hundpromenad som var den 18 augusti 2012 för förmån för Rumänska gatuhundar.
Försöker varav ner efter helgen och veckan som varit. Det är inte lätt. Har två läkarbesök inbokade den här veckan. Känner att jag måste boka av dem båda. Måste känna mig mer balanserad för att klara av det. Det handlar ju inte om några allvarliga problem så det går att skjuta på framtiden men det har ju tagit mig tid att boka in dem så det bär mig emot att boka av. Men på grund av min velighet har jag inte begärt ledigt och det är inte lätt så nära inpå. Då är det lättare att boka av läkarbesöken. När jag landat så kommer jag boka in nya tider. Jag lovar mig själv det. Och man ska hålla vad man lovar.
Nästa vecka ska min dotter prya som vaktmästare. Har talat med chefen för internservicer som gett tillstånd att hon får vara med vår vaktmästare. Det ska bli kul att ha henne där under en vecka. Jag ser fram emot mysiga luncher och fikaraster.
Snart har det gått en vecka sedan jag fyllde 50 år. Firandet har skett under hela veckan med familj, släkt och på jobbet. Igår (lördagen den 15 september) var den stora finalen av firandet. En fest för de som betyder mycket för mig. Det finns alltid en del personer som sätter spår i ens liv. En del betyder mer än andra. Det behöver inte ha gjort något särkilt, man bara känner att de stärker och att man är accepterad för den man är och för sin egen personlighet. Det är de människorna jag gillar. Skulle kunnat bjudit fler men tyvärr måste gränsen tas någonstans om man inte skulle behöva hyra statshuset.
Men nu är det Söndag och lokalen är städad. Mycket hjälp från min man och syster. Även några hövernattande vänner hjälpet till att fixa iordning på gården.
Jag är inte rätt person att säga att festen var lyckad. Man kan lätt kalla mig för Partisk då jag i princip ensam har planerat mycket med många smarta tips från familjen. Men det hade inte fungerat om inte barn och man hjälpt till att styra upp kvällen. Men de som har störst ansvar för att kvällen ska bli lyckad är gästerna själva. Hur många lekar man har (eller inte har), vilka låtar man spelar eller hur maten smakar har välldigt liten betydelse om inte gästerna inte trivs och känner sig bekväma. Man kan inte tillfredsställa alla i allt. Men det är viktigt att alla får något som gör att just den personen känner sig välkommen. Får man till det så bjuder gästerna på sig själva och man kan vara så gott som säker på att man lyckats med festen. Klockslaget när sista vännen gått hem kan också vara en måttstock, men det gills inte om en gäst möjligt skulle bli lätt överförfriskad. (då tar festen aldrig slut om personen inte somnar i ett hörn). För mig är det mycket glädjande att säga att ingen somnade (---om det inte räknas med att någon tar en smygvila---) och att jag tackade sista gästen ca 03.00.
Jag är förbluffad över de presenter jag fått. Det är helt sant när jag säger att jag inte förväntat mig detta. Visst förstod jag att jag skulle bli uppvaktad med blommor och kanske en bok eller biobiljett. Men detta var över min vildaste fantasi. De har alla verkligen förstått vem jag är. De har säkert talat med min man och fått tips. Men när jag har talat med honom om hur överväldigad jag är så säger han det samma.
Ni förstår nog att jag skriver detta från min "egna" dator. Jag kan väll inte säga att jag blev speciellt förvånad med tanke på hur jag har tjatat. Men det blev ändå en mycket speciell dag med mycket överaskningar. Hela familjen lyckades verkligen att överträffa sig själva, Jag är lycklig att ha en sån underbar familj som verkligen ansträngt sig mer än vad jag först trott.
När jag öppnat mina paket som även innehöll presentkort på hudvårdsbehandling, knivar, sjal och grill/stek termometer blev jag tvingad att gå ut till brevlådan. Där låg en bränd skattkarta och ett meddelande att jag måste sätta på mig sjörövarhatten för nu var det skattjakt. Med hatten på så fick jag ge mig iväg över tomten och med hjälp av olika ledtrådar på vägen kom jag fram till en kompass och en nyckel. När alla ledtrådar pusslats ihop och med hjälp av kompassen så visade det sig att jag måste upp till stallet. Väl i stallet och rätt skåp hade hittats så fann jag en underbar liten skatt som min dotter gjort. Kistan var full av guldpengar (choklad pengar) och 7 par örhängen. Det glittrade verkligen när jag öppnade kistan, Mycket bra idée,
Det var också lite extra att min mamma var här när jag fyllde år. Det var länge sedan vi firat våra födelsedagar med varandra. Jag var hos mamma när hon fyllde jämt tidigare i september och hon följde med hem till mig för att vara här när jag fyllde år.
Hur gick det förresten med mitt hår? Det måste ses. Min underbara frissa. En ung tjej som precis har tagit studenten hjälpte mig. Lite klippning i topparna, Färg: mahogny och efter det styling..... Det blev så jäkla bra. Allt ris försvann. Håret plattat gjorde (tycker jag själv) smalare i ansiktet. Fick otroligt mycket komplemanger på jobbet och av min man. Självkart har jag talat om det för den som ska ha allt beröm. Det var inte sista gången hon får hjälpa mig.
Den eventuella 50 års kris som närmade sig känns nu nästan obefintlig. Tänk vad lite styling kan göra.
