mammorkanocksatanka

Min glädjenivå är just nu ganska låg. Det blir så lite då och då. Jag kämpar emot i det längsta men till slut kan jag inte stå emot längre. Då är det bara att släppa taget och hoppas att någon tar emot. Den här gången gjorde ingen det. Det fanns de som försökte fånga mig i fallet och jag tackar dem för det. Men jag föll och mår nu inget vidare. Vet att jag borde söka för det, men jag äter ju redan mina tabletter. Orkar inte sitt mitt emot en person och säga att jag mår skit och sedan få vända ut och in på mitt liv. Har fått göra det flera gånger och det räcker nu. Har berättat om min barndom, ungdom och vuxenliv. Finns inget att ta på. Har aldrig haft några speciella motgångar eller traumatiska händelser i mitt liv. Vore nästan en lättnad att ha något att skylla på. Men nej, mitt liv är fullt av glädjeämnen. Underbara barn, en man som älskar mig, ett jobb som jag mot alla odds trivs med och hus (utan miljon lån).

När jag blir så här känner jag mig nästan arbetsskygg. Men det är inte arbetet jag skyr, utan alla människor. Jag orkar inte gå omkring och le och se glad ut. Det är så otroligt svenskt att alltid svara att man mår bra och skulle man svara annorlunda känner man ett tvång att förklara sig. I alla fall känner jag så. Hjärnan tar liksom semester och orkar inte med att vara trevlig den har fullt upp med att se till att man klarar av de vardagliga.

Har jag föresten berättat att Lucie hjälpte mig att hitta kantareller förra helgen. Det var inte med vilja, men hon ville inge gå åt mitt håll så jag gav med mig och följde hennes spår istället och där mitt på hennes stig växte några riktigt fina kantareller. Hon fick lukta på dem och jag gav henne mycket godis så jag hoppas hon förstod kopplingen tills nästa gång jag orkar ut i skogen med henne.

Detta är en lånad bild och inte mina kantareller

 

Kram från mig idag.