mammorkanocksatanka

Jag har en syster. En lilla syster. Hon är 6 år yngre än mig och har alltid betytt mycket. Jag tror att jag har sagt det någon gång att jag tycker att hon är världens bästa syskon. Men jag vet inte om hon vet hur mycket hon egentligen betyder för mig. Ibland behöver man en vän som aldrig kan döma utan att först ha lyssnat. Det är min syster det. Jag har många vänner. Känner ännu fler. Vet vilka en himla massa människor är. Men det är bara en handfull som jag verkligen kan prata med. De flesta vill man ju inte belasta med sina problem utan bara ha roligt med. Sen finns det dem som man bara inte kan låta bli att berätta allt för. Det bara bubblar ur en med en smäll, som Madicken skulle säga. Men man förväntar sig inte mer än att bara få ur sig ilskan, ledsamheten eller vad det kan vara. Bara lätta på trycket så att säga. 

 

Men med min syster är det annorlunda. Henne lättar jag aldrig på trycket för. Jag liksom delar på trycket istället. Svårt att förklara skillnaden. Men det är en stor skillnad att tala med min syster eller min man till exempel. Min man är min bästa vän. Men min syster är min bästa syster. Två helt olika roller i mitt liv. Nu tänker jag lägga in en bild på min syster. Då jag inte har hennes tillåtelse så har jag gjort en själv. Tack älskade syster att du finns här för mig när jag behöver dig som mest.