mammorkanocksatanka

Jag har blivit Amerikaniserad. Jag tackar gud (mer som ett utryck) för saker som händer omkring mig och jag har en egen psykolog som jag går till. I alla Amerikanska filmer så springer folk hos kuratorer, terapeuter och psykologer. Kuratorer och psykologer har jag aldrig litat på. I yngre år hade jag en period när jag inte mådde så bra och fick tala med en kurator. Helt värdelöst..... När jag blev äldre fick jag en skada på hörseln vilket gjorde att jag fick besöka en kurator för att "lära" mig hur jag skulle bearbeta detta. Helt värdelöst.... Har alltid gått därifrån och känt att kan jag inte lösa detta själv så ska ingen annan rota i min hjärna och berätta för mig hur jag ska må.

 

I höstas hamnade jag utan någon speciell anledning i en svacka i mitt liv vilket resulterade i ett besök på vår vårdcentral. Fick mot all förmodan träffa en läkare som tyckte att jag var värd att satsa lite pengar på. Remiss till en privatklinik som sysslar med KBT, kognitiv beteendeterapi. Jag tackade ja till denna behandling med stor tvekan och skeptis. Nu är jag helt beroende. Jag längtar efter träffarna där jag kan prata ut och jag känner hur knut efter knut löses upp och vi har egentligen inte löst ett endaste problem. Det söks inte efter felaktiga beslut eller beteenden från förr utan vi hittar lösningar och metoder att reda ut det som är besvärligt och tungt idag. Det är något som passar mig perfekt. Inget rotande i min hjärna och jag kan tala ut om precis allt. Det är ingen som berättar hur jag ska bete mig eller hur jag ska må. Jag känner mig lättad och kan bära upp mig själv mycket bättre nu. Hur länge jag ska få ha detta privilegium vet jag inte och jag törs nästan inte fråga för jag vet att jag kommer att sakna dessa samtal enormt.