mammorkanocksatanka

Nu har jag fått det klart för mig att jag focuserar för mycket på mig själv. Inte så att jag är egoistisk och bara tänker på mig själv. Nej, mer på ett sätt att jag försöker synas genom att tala och på annat sätt få uppmärksamhet.  Rädslan att känna utanförskap gör att jag forserar in och vill berätta saker som jag varit med om och som resten av folket inte har den ringaste intresse för vilket då får en motsatt effekt. Det märks tydligast hemma när jag efter, vad jag tycker varit en spännande dag, vill berätta entusiastiskt vad jag varit med om. För familjen är det som vilka samtal som helst för de har ju hört det 100 ggr. De gör ju att de slutat att fråga hur dagen varit. De kan redan svaret. Det har också medfört att när jag tänker berätta något helt annat så förutsätts det att jag ska tala om jobbet eller om rumänska hundar och innan jag har hunnit formulera en hel mening så har jag fått en pik eller på annat sätt så har någon lyckats byta samtalsämne.

 

I grunden handlar det om att bli accepterad. Jag försöker ställa upp för alla hela tiden. Jag försöker hela tiden vara en glad typ som finns där när jag behövs både hemma och på jobbet. Det innebär att jag glömmer bort mig själv och istället lägger ansvaret på andra att se mig. Jag måste backa fler steg och inte vara så påträngande och forcerad då kommer de nog att vända. Det kanske är lite som ”att man inte kan se skogen för alla träd"

 

 

 Kram från mig idag