Nu till helgen så ska det inte hända någonting, Inga oförutsedda händelser i alla fall, utan bara sådant som jag själv har planerat in. Jag har skickat iväg min man över helgen och han far redan på fredagen/imorgon och väntas hem på söndag någon gång. Dottern har lovat att ordna så att jag inte ska behöva ta hand om henne och även sonen har meddelat att jag inte behöver lägga någon energi på att passa upp på honom.
Nu är ju inte jag någon småbarnsförälder längre men mammarollen sitter djupt rotad och det är svårt att inte låta bli att laga middag och se till att alla har det bra. Men mina barn är stora nog att ta hand om sig själva och nu ska jag få en helg att göra precis vad jag vill.
Den här helgen kan verkligen behövas just nu. Arbetar sen kväll imorgon vilket innebära att jag har telefontid tills det stänger klockan 21.00 och med tanke på de köer som var klockan 18.30 idag så kommer nog inte sista samtalet vara klart förrän runt 21.40. Och då är jag ändå optimistisk. Då kan det vara skönt att få komma hem till ett tomt hus och kanske ta sig en varm dusch och mysa till framför TV.n. Men helt ensam kommer jag inte vara. Min man fick inte ta med sig hunden för henne ville jag ha hemma. Så Lucie och jag kommer mysa till och jag hoppas på härligt väder så vi kan vara ute och busa.
Man kan anklaga mig för mycket men inte för att vara modemedveten. Om jag hittar något som är billigt och skönt att använda så köper jag det och använder det tills det är slitet eller mina barn säger ifrån.
För säkert 7-8 år sedan hittade jag ett par stövlar med halvhögt skaft och inbyggd kilklack. De var väll inte de snyggaste men de satt som en smäck. Underbart sköna. Men det bästa av allt var att de bara kostande 50 kr. Dessa stövlar har jag använt varje höst och vinter. De har under den senaste hösten blivit så slitna i innersulan att man känner små knölar i hälen och att det har spuckit i fodret. Det har gjort mig ganska bedrövad då jag börjat att älska modellen och att de aldrig har gett mig problem med skavsår eller andra krämpor utan jag har kunnat gå hela dagarna i dom.
I höstas hittade jag ett par "typ" gymnastikskor med kilklack som passade lika bra som mina tidigare stövlar. Hösten var räddad. Men de var inte riktigt dugliga för en vinter. Men vilken lycka då jag nu går på stan och ska köpa vinterskor till min dotter. Hela butikerna är fulla av kilklackskängor. Så nu har jag fyllt på mitt lager. Knallblå, grå, svart och mina gamla vinröda. Så nu klarar jag mig några år. Och alla har jag köpt på rea, men inte så billigt som mitt första par.
Bilden visar bara ett axplock av de modeller som finns. Utav dem som finns med på bilden har jag de röda fast i blå färg.
Nu har jag fått det klart för mig att jag focuserar för mycket på mig själv. Inte så att jag är egoistisk och bara tänker på mig själv. Nej, mer på ett sätt att jag försöker synas genom att tala och på annat sätt få uppmärksamhet. Rädslan att känna utanförskap gör att jag forserar in och vill berätta saker som jag varit med om och som resten av folket inte har den ringaste intresse för vilket då får en motsatt effekt. Det märks tydligast hemma när jag efter, vad jag tycker varit en spännande dag, vill berätta entusiastiskt vad jag varit med om. För familjen är det som vilka samtal som helst för de har ju hört det 100 ggr. De gör ju att de slutat att fråga hur dagen varit. De kan redan svaret. Det har också medfört att när jag tänker berätta något helt annat så förutsätts det att jag ska tala om jobbet eller om rumänska hundar och innan jag har hunnit formulera en hel mening så har jag fått en pik eller på annat sätt så har någon lyckats byta samtalsämne.
I grunden handlar det om att bli accepterad. Jag försöker ställa upp för alla hela tiden. Jag försöker hela tiden vara en glad typ som finns där när jag behövs både hemma och på jobbet. Det innebär att jag glömmer bort mig själv och istället lägger ansvaret på andra att se mig. Jag måste backa fler steg och inte vara så påträngande och forcerad då kommer de nog att vända. Det kanske är lite som ”att man inte kan se skogen för alla träd"
Igår var jag och min man på 50 års kalas. Det var länge sedan jag slapp vara schaufför, eller rättare sagt kände att jag inte ville vara schaufför.Jag är glad att jag gjorde det valet för jag hade riktigt roligt. En hotshot på frågeslingan och massor av vin till maten samt likördrinkar till dansen. Det gjorde att jag trodde att jag skulle vara deckad idag. Har ju inte riktigt en kropp som är van att det kommer alkoholhaltiga drycker som ska bearbetas och tas hand om. Det blev ingen sen kväll men jag förväntade mig en en lätt hjärnsmälta idag på morgonen. Men till min stora förvåning vaknade jag, klocka 9.30, ovanligt fräch. Hade lite ont i pannan men det var inget som kunde kureras med ett glas vatten. Ingen alvedon eller liknande medicamenter behövdes. Efter en frukost och lite slappande framför TV.n så gav jag och dottern oss ut på en långpromenad med hunden. Lyckan är verkligen att ha en hund en sådan här dag. Helt underbart, -5 och helt vindstilla och solen i ansiktet. Hunden som hoppar, skuttar och klättrar på varenda snöhög som hon kommer åt. Ännu en dag med livskvalité.
Vår häst Irre, that will be short for Gierons Gold, har den stora äran att få gå ute dygnet runt även nu på vintern. Det kan ju låta lite grymt för de som tror att hästar fryser på samma sätt som vi mäniskor. Men ner till -10 grader så behöver de inte ha något täcke eller annan hjälp för att hålla värmen. Nu är ju vi lite mesiga så Irre får ju ha ett tunnare täcke vid minusgrader och så byter vi upp det beroende på kylan. Men hans hagkompisar, unghingstarna Jack och Marco, de springer nakna hela dagarna och nätterna. Vid extremkyla så får de alla tre komma in och få upp värmen lite. Men deras pälsar är underbart tjocka så det ska mycket till innan de fryser.
Det är underbart att komma upp till stallet och se hur unghästarna busar med varandra och Irre försöker hålla dem på plats. Han går efter med bakåtstrukna öron och jagar dem om de blir för närgångna när vi är ute och mockar. Han är till stor hjälp så att de inte välter skottkärran, som de gärna gör med flit. De lägger hela benet i kärran och drar omkull den. Om han inte hade hjälp till så hade jag även blivit av med både mössa och vantar. Sist trodde jag att Jack skulle slita av mig håret när han skulle sticka iväg med min mössa samtidigt som Marco rotade i mina fickor efter mina vantar. De är verkligen närgångna men man är inte rädd att de ska vara elaka. Allt är bara bus. Men ibland när de leker rodeohästar med varandra backar man gärna undan en bit. De verkar inte ha full koll vad som finns runt omkring dem då.
Självkart har de tak att gå under för att komma undan de snöiga eller regniga dagarna. Men ni ska inte tro att de står under tak när det är som mest nederbörd. Nej, de gillar lite busigt väder och står gärna ute med rumpan mot vinden. Tyvärr har jag ännu inga fina vinterbilder från gänget så ni får hålla tillgodo med några härliga bilder från unghästarnas först sommar (2011) tillsammans med sina mammor. Har även klippt in Irre, fast han inte gick tillsammans med under denna sommar. Sommaren 2012 då Jack och Marco vants av från sina mammor började Irre, Jack och Marco gå tillsammans.
Tänk så olika vi använder ordet balans. För mig så eftersträvar jag balans i mitt liv. Det svenska lagom i det mesta. Tyvärr har jag fått alldeles för mycket av balans i mitt jobb. För här har ordet balans inte alls samma betydelse som för mig. Nej, nu har vi balanser. Det betyder att vi har för mycket av ärenden vilket innebär att vi måste arbeta över för att minska på balanserna. Det borde heta obalans för att vi har ojämnheter i inflöde kontra utflöde och därför måste arbeta över, för att få balans i ut- och inflöde. Denna obalans på jobbet ruckar på den balans man försöker att skapa i privatlivet. Man måste prioritera om hemma vilket gör att någon/något måste lida och avsaka. Men jag ska inte klaga. Jag har i alla fall ett jobb att gå till och extra tid ger extra pengar. Men det känns alltid tungt i början men roligare när lönen kommer. Får dela upp arbetet lite hemma så blir nog balansen bra.
Jag har blivit Amerikaniserad. Jag tackar gud (mer som ett utryck) för saker som händer omkring mig och jag har en egen psykolog som jag går till. I alla Amerikanska filmer så springer folk hos kuratorer, terapeuter och psykologer. Kuratorer och psykologer har jag aldrig litat på. I yngre år hade jag en period när jag inte mådde så bra och fick tala med en kurator. Helt värdelöst..... När jag blev äldre fick jag en skada på hörseln vilket gjorde att jag fick besöka en kurator för att "lära" mig hur jag skulle bearbeta detta. Helt värdelöst.... Har alltid gått därifrån och känt att kan jag inte lösa detta själv så ska ingen annan rota i min hjärna och berätta för mig hur jag ska må.
I höstas hamnade jag utan någon speciell anledning i en svacka i mitt liv vilket resulterade i ett besök på vår vårdcentral. Fick mot all förmodan träffa en läkare som tyckte att jag var värd att satsa lite pengar på. Remiss till en privatklinik som sysslar med KBT, kognitiv beteendeterapi. Jag tackade ja till denna behandling med stor tvekan och skeptis. Nu är jag helt beroende. Jag längtar efter träffarna där jag kan prata ut och jag känner hur knut efter knut löses upp och vi har egentligen inte löst ett endaste problem. Det söks inte efter felaktiga beslut eller beteenden från förr utan vi hittar lösningar och metoder att reda ut det som är besvärligt och tungt idag. Det är något som passar mig perfekt. Inget rotande i min hjärna och jag kan tala ut om precis allt. Det är ingen som berättar hur jag ska bete mig eller hur jag ska må. Jag känner mig lättad och kan bära upp mig själv mycket bättre nu. Hur länge jag ska få ha detta privilegium vet jag inte och jag törs nästan inte fråga för jag vet att jag kommer att sakna dessa samtal enormt.
Det nya året har börjat bra. En helt normal dag på arbetet med underbara "kunder" som tackar så mycket för den hjälp som de får och arbetskamrater som håller ångan uppe med ett leende på läpparna. Chefer som ler mot en och talar med en och inte bara till en. Sådana arbetsdagar gillar jag. Det var inte bara fortsättningen på dagen som var bra. Den började lite speciellt också. Första arbetsdagen på året startade jag på träningscylkeln i en halvtimme. Härligt att vara på jobbet nästan en timme innan man börjar, tränar ca 30-40 minuter och sedan en dusch på det. Man jobbar mycket bra efter en sådan början på dagen kan jag lova.
Nu måste jag börja lägga lite energi på hur jag vill att min blogg ska se ut. Det handlar inte bara om det visuella utan även om det skrivna innehållet. Hur ska jag lägga upp det för att locka till mig läsare och vilka läsar vill jag ha. Det skulle vara roligt om man kunde bli så bra på att skriva att ålder inte spelande någon roll. Jag vet vilka färger jag vill ha nu gäller det bara att komma på vilken bildmiljö.
