Sitter här och är ganska mallig. Har i över en timme försökt att koppla ihop min telefon, som har internet, med min dator. Det är nästan så att jag inte tror det själv, men jag har lyckats. Det är så jäkla kul. Brukar i vanliga fall inte våga mig på sådana här projekt men det är kul att kunna överbevisa sig själv. Det var ett program som man måste ladda ner i datorn. Hoppas bara jag inte laddade mer massa virus samtidigt. Det känns bra att fått till det här till min resa till Linköping. Ska hälsa på några vänner och nu kan ju även resan bli lite nöjsam. Längtar verkligen till helgen. Tyvärr blir det bara från lördag till måndag men det kommer fler tillfällen.
Jag tycker faktiskt om att åka tåg eller buss. Det gör mig verkligen ingenting att åka ensam. Det är nästan en fördel ibland. Man slipper ta massa hänsyn och man kan göra lite som man vill. Bara sitta och vara sig själv utan stress. För vad ska man stressa för när man sitter där man sitter och kan inte påverka den minsta försening. Jag ser verkligen fram emot helgen.
Om man får välja så skulle jag nog vilja vara en Puma. Frågan är hur många års skillnad det måste vara mellan mannen och kvinnan för att man ska få titulera sig Puma. Jag är ju bara två år äldre än min man. (under några månader varje år så är jag faktiskt 3 år äldre).
Milf, visste inte ens vad det betydde till för några dagar sedan. Jag ser mig verkligen inte som en Milf. Hoppas bara att jag är godkänd som mamma och omtyckt för det. Det finns faktiskt en som kan få kalla mig Milf och det är min man. Så för honom är jag både en Puma och Milf.
Pernilla Wahlgren trodde sig själv vara en Milf på TV här om dagen. (det var då jag lärde mig vad det betydde). Hon kan nog vara det. Men jag tror nog att det beror mer på att hon är känd än på att hon är mamma.
Jag fick håret klippt i veckan och jag har precis färgat håret. Nu ska det bli spännande när håret har torkat om resultatet blir som jag tänkt. Vill att det ska vara mörkt rött/mahognylikt. Just nu är håret för blött för att jag ska kunna få en riktig bild av hur det blir. Utväxten av det gråa var redan 3 centimeter sedan senast när jag färgade och det var i 8:e september. Så det blir väll en ny färgning lagom till jul. Man får kämpa för att försöka se yngre ut än vad man är.
Att vara mamma kräver nerver av stål. När de är nyfödda är vi rädda för akutspädbarnsdöd. De växer upp och de når högre och högre så man måste börja passa vassa saker och att de inte ska ramla in i bordkanter eller något annat vasst. Sen ska de börja gå till dagis eller förskola. Då är vi oroliga att de inte ska bli väl behandlade av lärare eller av sina kamrater. (och kommer de få några kamrater) När de sedan ska börja ta sig till skolan själv så blir vi rädda för trafiken. Även om vi litar på våra egna barn att de ska stanna vid rött ljus och se sig för så vet vi med statistik att alla bilister inte stannar vid rött ljus.
Sen blir vi oroliga för hur det ska gå i skolan. Kommer de få de betyg som behövs för att komma in på den gymnasielinje som de önskar. En annan oro är ju om de inte ens har en enda aning om vad de ska bli när de ska bli ”stora” hur skall de då kunna göra ett genomtänkt gymnasieval.
Sen kommer åldern når det ska börja festas ute och man vet att alkohol kommer in i bilden. Man försöker stoppa det in i det längsta. Men ju mer förbjudet det blir desto större blir nyfikenheten och risken är att det slår över. Sedan kommer något som både oroar och är en lättnad. De får körkort. Då är man orolig för att de är ute på vägen en lördagnatt men glad över att de är nyktra.
Tro inte att oron avtar med åldern. Nej, nu kommer oron om jobb, ekonomi och eventuellt eget boende. Jag kan inte i min vildaste fantasi se något av mina barn flytta hemifrån, men jag vet att det inte är långt borta. Äldste sonen söker jobb och de ligger inte i Sundsvall.
Nu får man inte stressa upp sig för det här men det är verkligen svårt som mamma att lägga oron åt sidan. Jag frågade en gång min mamma när hon slutade oro sig för mig. Hon svarade att det hade hon aldrig gjort. Så skaffar man sig barn är det bra att se till att man har Samarin i medicinlådan. För oron kommer finnas med resten av ditt liv även om du kommer lära dig att bearbeta och hantera den så att du inte alltid kommer ligga sömnlös. Mina barn är det bästa jag har och att behöva oroa mig för dem är det minsta jag kan göra för dem.
Julen närmar sig med stora steg. Två månader kvar. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot detta. Jag vill alltid så mycket med julen. Alla ska få precis det de vill ha och helst lite till. Men med åldern på barnen så ökar också kostnaden. Men jag måste medge att jag har underbara barn som inte skriker över hela kakan till och med säga att de inte önskar sig något. Men jag som mamma vet bättre. Det är klart att en önskelista finns. Den behöver inte vara lång men kort och dyr.
Tänk när de var små och man kunde köpa suddigummin och pennor, små gosedjur och klistermärken bara det blev många paket. Nu kan det räcka med ett paket men det måste vara rätt. Man kan ju försöka att köpa en telefon, jacka eller vad det än må vara i en annan modell som kostar några hundra mindre så kan du ge dig på att det kommer krävas ett kvitto så att det går att byta. Så det är säkrast att köpa rätt från början. Vilken djungel vi föräldrar ska in i inför julen. Det är skrämmande hur handlarna nu kan manipulera med oss konsumenter just inför jul.
Hur många med mig har inte sagt att de ska börja köpa julklappar tidigare nästa år. Jag har försökt varje år men inte lyckats än. Om jag har tur i år kanske jag lyckas med någon innan december månad. Men jag har inga stora förhoppningar.
En dag som började segt. Ovanligt trött och inte myckert motiverad till att gå till jobbet. Men med en toppen chef som ser hur man mår och fångade upp mig och jag fick ett samtal där jag fick ventilera mina åsikter och känslor så gick det lättare att fortsätta dagen.
Inte är det lättar när ena sonen hade gjort illa ett finger på sin praktik och varit på akuten igår kväll och fått sytt. Det gjorde ju inte mig trött men jag tyckte synd om honom då han hade så ont att han inte kunde sova. Men idag så var han uppe före sju för att åka iväg till jobbet/praktiken för han hade lovat att uföra något. Jag var ju övertygad om att chefen skulle ha överseende med att han var hemma idag då han sytt fingret, men min son tycker att det här jobbet är så roligt så inte ens ett sytt finger kunde hålla honom borta.
Samtal från den andre sonen som varit på anställningsintervju, allt hade gått riktigt bra och han hade stora förhoppningar. Nu är det bara att hålla tummarna till nästa vecka då det skulle lämnas besked.
Efter en förkortad arbetsdag så tog jag lite extra kraft för att åka till IKEA för att inhandla en födelsedagspresent till maken. (kan av begriplig skäl inte idag skriva vad det blev. Han fyller den 26:e oktober, så efter det kan jag berätta.)
Tyvärr inga bildbevis för en rolig händelsen under dagen. Idag så var jag, min dotter och en kompis till henne och naturligtvis Lucie ute i skogen för att plocka svamp. Lucie sprang som vanligt omkring fritt och höll sig hela tiden i närheten så att hon såg oss. När jag var nöjd gick jag och Lucie i förväg till bilen. Lucie som älskar att åka bil sprang före och parkerade sig vid bagageluckan och jag lunkade lite sakta efter. Då ser jag hur hon fixerar blicken in mot skogen och där står en älg och tittar tillbaka. Jag blir alldeles till mig och blir jätterädd att Lucie skulle springa till skogs eller spring mot älgen. Jag släpper Lucie med blicken i några sekunder för att vända mig till flickorna och berätta att det står en älg vid bilen och när jag vänder tillbaka blicken är Lucie försvunnen (trodde jag). Jag ser hur älgen lunkar in i skogen och Lucie har bara flyttat sig ca 5-10 meter från bilen och tittar nyfiket efter älgen. När jag ropar på henne kommer hon omedelbart och verkar inte alls förstå att hon faktiskt har fått möta skogens konung. För mig var det jättespännande då jag själv aldrig har mött en vild älg utan att sitta i en bil. Jättestolt över Lucie som var så lugn och förstod att inte reta upp ett så stort djur.
Men jag måste nog säga att efter en lite orolig kväll igår när ena sonen satt på akuten och en jobbig morgon så blev hela dagen riktigt bra. Fler sådana här dagar, tack. Önskar bara att jag kunde må lite bättre.
Jag har ju sagt att jag inte ska skriva om min familj och så är det också tänkt. Men om det ändå skulle stå något om dem så beror det på att det är händelser som inte bara påverkat dem utan också mig. Det är viktigt för mig när mina barn gör illa sig och det är enormt viktigt för mig att stötta och stödja mina barn när de söker jobb. Är de lyckliga är allt så mycket lättare.
Ja, nu har man åter fått det bekräftat för sig. Allt är inte vad det ser ut att vara. Visst har man alltid vetat att djur på zoo inte lever som de borde. Men jag har i alla fall tröstat mig med att de flesta djur är uppfödda på djurpark och inte har något annat liv att jämföra med. För man har ju aldrig trott att djur skulle svälta på ett svenskt zoo. Jag har varit naiv och trott att de ändå haft det ganska bra med de krav som finns för utrymmen och naturlig miljö. Men vi ser bara det som de visar och vi har ingen möjlighet att se bakom kulisserna om inte någon öppnar dörren. Hur gör vi nu? Nu ska man ju inte tro att det är en engångsföreteelse på Parken Zoo i Eskilstuna. Tyvärr så finns det nog misskötsel överallt. Det måste innebära enorma kostnader att bedriva djurparker. Parkerna behöver dygnet runt skötsel, foder och underhåll av anläggningen. Någonstans måste man spara in och alla har sina egna lösningar. Det är skrämmande att se den utveckling som pågår. Vi vill ha men är inte beredda att betala vad det kostar. Stora anläggningar för att dra folk och med lågkonjektur i samhället är det inte lätt att locka besökare. Det måste lockas med större och mer sällsynta djur vilket är en kostnad som genererar till högre biljettpris som i sin tur gör att familjer med många barn inte längre har råd.
Vi måste kanske förstå att det inte går att ha en djurpark i varje stad. Det är bra att man har gett oss besökare lite insyn så att vi förstår vilka beslut som vi tar när vi besöker en djurpark. Nu är det upp till oss besökare om vi vill stödja en sån här djurhantering. Jag måste säga att jag är tveksam.
Kurs på jobbet. Min första tanke var att, - vad jobbigt, hur ska jag orka med 2 dagars kurs om förvaltningsrätt. Tänk vad fel jag hade. En otroligt bra kursledare som under första dagen har tagit upp skillnaden mellan vardagsjuridik och förvalningsjuridik. Bra exempel som faktiskt går att relatera till de arbetsuppgifter jag har. Sakligt och lätt på "svenska". Det konstiga är att när jag tänker efter har han använt en del fina ord som jag aldrig hört förr men jag har ändå förstått allt. Mycket pedagogiskt genomfört. Längtar faktiskt efter imorgon då dag två ska gå av stapeln.
Tänk om jag hade den här pedagogiska förmågan. Skulle vara kul att gå en kurs i hur man håller kurs. Jag har ju lite utbildning på lätt nivå och det skulle vara fantastiskt att kunna stå inför en grupp helt okända och med fullständig säkerhet hålla en kursdag och känna sig stolt därefter. Visst fungerar mina kurser också men jag är inte tillräckligt pedagogisk för att kunna känna att det jag lär ut har uppfattats rätt eller om det finns någon i gruppen som kanske halkar efter. Jag försöker vara vältalig och inte tappa fokus och hålla intresset uppe men det är lättare sagt än gjort. Men idag har jag inte bara lärt mig om juridik utan även blivit peppad att själv bli en bättre kursledare. Då måste man väll säga att man haft en givande dag.
Idag var jag på stan och handlade kläder med och åt min snart 15 åriga dotter. Börjar känna att hon mer och mer blir en vuxen person med egna krav och värderingar på livet. En stark personlighet som man inte lurar på vad som helst. Det underbara med henne är att hon inte räds att använda begagnade kläder bara för att de är begagnade. Nej, tvärt emot så gillar hon begagnat, men följer sin egen stil. Vill absolut inte bara följa modet för att det är mode.
Idag kände jag det som ett stort privilegium att få följa med och handla. Trodde nog först att det bara var min plånbok som hon ville skulle hänga med. Men väl inne i butiken så rådfrågade hon mig om modeller och storlekar att jag riktigt kände mig delaktig. Det var stort för mig. För det är nog allas tonårsmammors dröm att få känna delaktighet i sina barns liv. Och här har jag spontant blivit inbjuden. Sen om det bara handlar om kläder så är det inte så bara för mig. För när man har en tonåring så vill man nog kunna vara med och styra hur de ser ut.
Nu är jag faktiskt ganska öppen när det gäller kläder och stilar. Jag önskar att jag själv hade haft lite mer självförtroende när jag var i tonåren. Hade vänner som både var punkare och gotare. Tycker att det är jätte snyggt med punk- eller got-stil och har väl haft en hemlig dröm att något barn skulle leva den. Men som tur är har de valt helt egna stilar. Har tyvärr passerat en ålder där man måste vara lite självkritisk och förstå att det ser bara patetiskt ut om man leker punkare. Det skulle bara se ut som om man skulle på maskerad. Men jag kan inte släppa den lite lediga stilen. Gillar lite mjuk men mörk stil. Inga strukna blusar och raka kjolar på mig. Borde börja använda lite ljusare stil för att inte göra mig så grå och glåmig nu när man passerat halva livet. Nästa gång som jag och min dotter går och shoppar kanske vi handlar till mig istället och hon får ge mig goda råd.
En liten idell organisation i Sverige som har som mål att se till att alla gathundar i Rumänien ska bli kasterade eller seriliserade, allt för att förhindra att de ska födas fler hundar som kommer få leva ett plåsamt liv på gatan. De lyckas under några månader och med hjälp att att sprida sin information via internet, posters och genom mun till mun metoden få in hundmat, hästmat, filtar och mediciner för över 150 000 kronor. Detta transporteras sedan ner till mottagarlandet och en samarbetsorganisaton som tar hand om hundratals hundar varje år för adoption till olika länder i världen, bland annat Sverige. Huvudsyftet är kastrera och sterilisera och återplacera hunden men ibland kommer inte hunden klara livet på gatan och tas då omhand för att försöka adopteras bort till ett eget hem.
I Sverige finns det flera liknande organisationer som hjälper lidande hundar i olika delar av världen. De lyckas också i sina insamligar få enorma summor av pengar i förhållande till hur stora deras organisationer är.
Nu är jag själv väldigt engagerad i just hundarna i Rumänen. Det beror ju på att Lucie är adopterad just därifrån. Jag får ibland frågan men alla andra hundar som lider då. Jag brukar då säga att visst skulle jag kunna skänka en liten summa till varje organisation jag känner till. Men det är ju som att klippa sönder en filt. Alla små lappar det blir värmer ingen, Då är det bättre att sattsa allt på ett ställe och det är det jag gör.
Men det jag egentligen ville ha sagt här är vad lätt det är att gå med bössan och samla in pengar till djur. När vi gör insamlingar till människor så är det alltid mycket tyngre. Jag har funderat en del på varför det är så. Det jag kommit fram till är att när det gäller hungersnöden i afrikanska länder så är det nästan dömt att misslyckas. Det finns ingen ände på krisen. Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi samlar in så kommer situationen inte bli bättre. Det är det klimat det är och solen kommer att fortsätta att bränna sönder skördarna och vattnet kommer sina. Inbördeskrigen kommer döda och vi har lagt ut pengar på ingenting.
Men talar vi om att minska på "strays" gatuhundar genom kastrering och sterilisering så kan man se ett mål. Det finns en möjlighet att lyckas. Det är det som behövs när det gäller insamlingar. Man behöver känna att man som liten person gör skillnad och att man kan se omedelbar föränding. Vi har svårt för långsiktiga lösningar. kolla gärna in länken Dogrescue och läs om deras organisation och hur de försöker förändra livet både för folket och hundarna i Rumänien.
Just nu är det dags för halminsamling.
Om någon månad börjar det bli kallt i Rumänien och kojorna kommer att fyllas med halm, var tredje dag, så att hundarna kan hålla sig varma. Nu när den ekonomiska situationen är svår så när man drar in på utgifter blir det halmen som troligen man också drar in på också - det vill inte vi! Därför så söker vi människor som vill stödja halmprojektet under oktober månad. En månads halmförbrukning kostar 50kr för en koja och för hela vintern 150kr!
Jag har en syster. En lilla syster. Hon är 6 år yngre än mig och har alltid betytt mycket. Jag tror att jag har sagt det någon gång att jag tycker att hon är världens bästa syskon. Men jag vet inte om hon vet hur mycket hon egentligen betyder för mig. Ibland behöver man en vän som aldrig kan döma utan att först ha lyssnat. Det är min syster det. Jag har många vänner. Känner ännu fler. Vet vilka en himla massa människor är. Men det är bara en handfull som jag verkligen kan prata med. De flesta vill man ju inte belasta med sina problem utan bara ha roligt med. Sen finns det dem som man bara inte kan låta bli att berätta allt för. Det bara bubblar ur en med en smäll, som Madicken skulle säga. Men man förväntar sig inte mer än att bara få ur sig ilskan, ledsamheten eller vad det kan vara. Bara lätta på trycket så att säga.
Men med min syster är det annorlunda. Henne lättar jag aldrig på trycket för. Jag liksom delar på trycket istället. Svårt att förklara skillnaden. Men det är en stor skillnad att tala med min syster eller min man till exempel. Min man är min bästa vän. Men min syster är min bästa syster. Två helt olika roller i mitt liv. Nu tänker jag lägga in en bild på min syster. Då jag inte har hennes tillåtelse så har jag gjort en själv. Tack älskade syster att du finns här för mig när jag behöver dig som mest.
Det är underbart med vänner som bryr sig och när man känner att man får det stöd man behöver. Kommer nu ta det lite lugnare på jobbet ett tag framöver och planerar en lugn helg i Stockholm med min man. Tanken var från början att åkta till Globen Horse Show, men i mitt tillstånd (om ni inte varit med från början så menar jag inte gravid, men syptomen är liknande, förvirrad och okoncentrerad) så begärde jag ledigt fel helg och till och med bokat in mig för att arbeta den lördagen, Så det blev att tänka om. Nu far vi ner helgen innan och om dottern vill följa med så får hon det men vi lämnar henne hos kusinen, Själva tar vi in på hotell och går på RAW. Något man bara sett på TV. Spännande att se det live. Nu är inga biljetter bokande än så jag hoppas att det kommer gå igenom.
Min glädjenivå är just nu ganska låg. Det blir så lite då och då. Jag kämpar emot i det längsta men till slut kan jag inte stå emot längre. Då är det bara att släppa taget och hoppas att någon tar emot. Den här gången gjorde ingen det. Det fanns de som försökte fånga mig i fallet och jag tackar dem för det. Men jag föll och mår nu inget vidare. Vet att jag borde söka för det, men jag äter ju redan mina tabletter. Orkar inte sitt mitt emot en person och säga att jag mår skit och sedan få vända ut och in på mitt liv. Har fått göra det flera gånger och det räcker nu. Har berättat om min barndom, ungdom och vuxenliv. Finns inget att ta på. Har aldrig haft några speciella motgångar eller traumatiska händelser i mitt liv. Vore nästan en lättnad att ha något att skylla på. Men nej, mitt liv är fullt av glädjeämnen. Underbara barn, en man som älskar mig, ett jobb som jag mot alla odds trivs med och hus (utan miljon lån).
När jag blir så här känner jag mig nästan arbetsskygg. Men det är inte arbetet jag skyr, utan alla människor. Jag orkar inte gå omkring och le och se glad ut. Det är så otroligt svenskt att alltid svara att man mår bra och skulle man svara annorlunda känner man ett tvång att förklara sig. I alla fall känner jag så. Hjärnan tar liksom semester och orkar inte med att vara trevlig den har fullt upp med att se till att man klarar av de vardagliga.
Har jag föresten berättat att Lucie hjälpte mig att hitta kantareller förra helgen. Det var inte med vilja, men hon ville inge gå åt mitt håll så jag gav med mig och följde hennes spår istället och där mitt på hennes stig växte några riktigt fina kantareller. Hon fick lukta på dem och jag gav henne mycket godis så jag hoppas hon förstod kopplingen tills nästa gång jag orkar ut i skogen med henne.
NU har det omöjliga hänt. Jag gick hem från jobbet idag. Jag har väll aldrig känt mig så dålig att jag inte har klarat av att stanna tills arbetsdagen var slut. Men idag kändes det som en omöjlighet. Min hjärna tänkte i 180 och jag var bara beredd på att ta emot 100. Så alla tankarna bara rusade runt och hade ingenstans att ta vägen. Provade till och med att lägga mig i vilorummet i 45 minuter. Det var nästan som en skäck. Alldeles tyst och alla tankarna som for runt i huvudet. Det var en kaotisk känsla men tankar om våld, taueringar, missbildningar och jag vet inte vad. Det var som att ha en mardröm i vaket tillstånd. Jag var orolig att ta mig hem då jag körde bil. Med stor koncentration gick det bra. Innan jag for hem stannade jag till på ICA för att köpa lite fil och mjölk. När jag skulle betala tittade jag på ICA-kortet i min hand och kunde inte riktigt förstå hur jag skulle använda det. När jag sen skulle slå koden gjorde jag det i fel ordning. Bara längtade hem.
Det knäppa är att jag inte känner mig sjuk på annat sätt än att hjärnan rusar. Jag är inte illamående eller har ont. När någon pratar med mig kan jag lyssna och det låter helt normalt. Men när jag pratar så känns det som jag sitter i en bubbla.
Vid morgonfikat idag så sa jag till en av mina arbetskamrater, - Whow vilket jäkla tinnitus jag fick. Volymen ökade nästan 3 ggr sin normala styrka. Efter det började jag få problem med koncentrationen och tankarna började fara fram och tillbaka. Så vid 2 tiden kände jag att nu fungerar detta inte längre. Hade mycket svårt att hänga med kunderna och jag kände mig otroligt pressad.
Nu hemma känns det lite bättre, men jag försöker att undvika att prata. Sitter med TV.n på för att skugga tinnituset något. Har försökt att sova lite men det var nästan omöjligt på grund av oljudet. (jag som aldrig har haft svårt att sova). Ska nu gå en långpromenad med hunden och hoppas jag blir lite fysiskt trött och inte bara psykiskt.
