mammorkanocksatanka

Jag såg fram emot en underbar helg utan stress. Gäster på lördagkväll och sovmorgon på söndagen. Tyvärr fick jag känningar redan på fredag kväll att helgen skulle bli rätt jobbig. Har nämligen en ganska envis huvudvärk som dyker upp då och då. Jag äter blodtryckmedicin för det men det hjälper inte alltid. Men det gör att det inte händer lika ofta. Så i fredags när jag var med mina arbetskamrater på afterwork och åt så kände jag hur jag började få ett tryck över pannan. Kunde inte ens skylla på att jag druckit för mycket då jag höll mig till juice (hade bilen).

När jag vaknade på lördagen kändes det ganska bra och jag tänkte att nu hade jag tur. Då jag visste att jag brukade ha ont i minst 3 dagar. Men säg den lycka som varar för evigt. Redan vid 12 kände jag hur huvudvärken kom smygandes igen. Det ena som hjälper då är Treo. Men man kan inte leva på Treo. Den hjälper fort men slutar tyvärr också fort att fungera.

Under tiden gästerna var här så kändes det rätt hyfsat. Det är det som är bra med den här huvudvärken. Den går att distrahera bort lite. Men så fort de hade gått ut genom dörren så slog värken till med full styrka. Fan… vad ont det gjorde. Det är inte migrän men näst intill. Jag kan nästa inte gå för det skakar i hela kroppen och jag kan inte ligga still för då pulserar hela huvudet. Ville också hålla mig vaken tills det hade lugnat ner sig lite. För jag visste av erfarenhet att så ont jag har när jag somnar så ont har jag när jag vaknar.

Och så vart det också. Ont så jag mådde illa på morgonen. Tvingade i mig ytterligare en Treo och fick med mig man och dotter att följa med på en längre hundpromenad i solen. Det var det bästa på hela den här dagen. Solen sken och man fylldes med positiv energi som fick mig att glömma bort mitt huvud. Nu sitter jag här på kvällskvisten och känner hur tinningen dunkar och bävar inför morgondagen när det är arbete igen. Jag vet att jag kommer ha ont i huvudet i minst ett dygn till och är det riktigt illa så kommer även tisdagen att bli ett helvete. Det positiva är att onsdagen kommer kännas helt underbar.

Istället för att sätta in en tråkig bild på mig med huvudvärk så ska ni få en bild på det vackraste vilddjur som jag vet. Kolla in svansen. Helt magnifikt.

Nu till helgen så ska det inte hända någonting, Inga oförutsedda händelser i alla fall, utan bara sådant som jag själv har planerat in. Jag har skickat iväg min man över helgen och han far redan på fredagen/imorgon och väntas hem på söndag någon gång. Dottern har lovat att ordna så att jag inte ska behöva ta hand om henne och även sonen har meddelat att jag inte behöver lägga någon energi på att passa upp på honom.

Nu är ju inte jag någon småbarnsförälder längre men mammarollen sitter djupt rotad och det är svårt att inte låta bli att laga middag och se till att alla har det bra. Men mina barn är stora nog att ta hand om sig själva och nu ska jag få en helg att göra precis vad jag vill.

Den här helgen kan verkligen behövas just nu. Arbetar sen kväll imorgon vilket innebära att jag har telefontid tills det stänger klockan 21.00 och med tanke på de köer som var klockan 18.30  idag så kommer nog inte sista samtalet vara klart förrän runt 21.40. Och då är jag ändå optimistisk. Då kan det vara skönt att få komma hem till ett tomt hus och kanske ta sig en varm dusch och mysa till framför TV.n.  Men helt ensam kommer jag inte vara. Min man fick inte ta med sig hunden för henne ville jag ha hemma. Så Lucie och jag kommer mysa till och jag hoppas på härligt väder så vi kan vara ute och busa. 

Kram från mig idag

Vår häst Irre, that will be short for Gierons Gold, har den stora äran att få gå ute dygnet runt även nu på vintern. Det kan ju låta lite grymt för de som tror att hästar fryser på samma sätt som vi mäniskor. Men ner till -10 grader så behöver de inte ha något täcke eller annan hjälp för att hålla värmen. Nu är ju vi lite mesiga så Irre får ju ha ett tunnare täcke vid minusgrader och så byter vi upp det beroende på kylan. Men hans hagkompisar, unghingstarna Jack och Marco, de springer nakna hela dagarna och nätterna. Vid extremkyla så får de alla tre komma in och få upp värmen lite. Men deras pälsar är underbart tjocka så det ska mycket till innan de fryser. 

Det är underbart att komma upp till stallet och se hur unghästarna busar med varandra och Irre försöker hålla dem på plats. Han går efter med bakåtstrukna öron och jagar dem om de blir för närgångna när vi är ute och mockar. Han är till stor hjälp så att de inte välter skottkärran, som de gärna gör med flit. De lägger hela benet i kärran och drar omkull den. Om han inte hade hjälp till så hade jag även blivit av med både mössa och vantar. Sist trodde jag att Jack skulle slita av mig håret när han skulle sticka iväg med min mössa samtidigt som Marco rotade i mina fickor efter mina vantar. De är verkligen närgångna men man är inte rädd att de ska vara elaka. Allt är bara bus. Men ibland när de leker rodeohästar med varandra backar man gärna undan en bit. De verkar inte ha full koll vad som finns runt omkring dem då. 

Självkart har de tak att gå under för att komma undan de snöiga eller regniga dagarna. Men ni ska inte tro att de står under tak när det är som mest nederbörd. Nej, de gillar lite busigt väder och står gärna ute med rumpan mot vinden. Tyvärr har jag ännu inga fina vinterbilder från gänget så ni får hålla tillgodo med några härliga bilder från unghästarnas först sommar (2011) tillsammans med sina mammor. Har även klippt in Irre, fast han inte gick tillsammans med under denna sommar. Sommaren 2012 då Jack och Marco vants av från sina mammor började Irre, Jack och Marco gå tillsammans.

Kram från mig idag

Julen är över och nu börjar vi om från början.Min jul har varit över förväntan och nyår kommer nog inte bli sämre.

En av de julgåvor som jag fått kommer påverka fler än bara mig. Ni som läser min blogg kommer att få ta del av den. Min äldsta son har nämligen kommit på den briljanta iden att skänka mig in stylad blogg. Jag kommer att få hjälp med att piffa upp den här tråkiga miljön och få den lite mer lockande. Jag är salig över detta. Jag är så otroligt nördig när det gäller datorer och att det är svårt att förstå att jag över huvud taget har något som jag vill kalla blogg. Men jag gillar iden av att jag skriver och vem som helst kan läsa det. Nu har ju jag inte marknadsfört min blogg speciellt, och det kanske är lite tur då den kanske inte håller så hög kvalitet. 

Men nu kommer jag få lite krav på mig. Stil kräver Stil och jag ska försöka att skaffa mig de rätta rutinerna och en bra röd tråd. Problemet är att jag är så himla splittrad. Jag skulle kunna skriva att jag gått ner 5 kg. Men alla skriver om utseende och vikt. Jag skulle kunna skriva om mina barn, men de skriver så bra om sig själva och jag har ingen nytta av att leva mitt liv genom dem. (Men jag älskar dem alla så innerligt). Min man tänker jag verkligen inte skriva om. Han hatar allt vad som har med bloggar och Facebook att göra. Så mannen och barnen kommer jag bara nämna vid väldigt speciella tillfällen. Foton.. finns överallt. Jobbet. Ja, här har jag verkligen mycket att skriva om. Men jag undrar jag om min arbetsgivare skulle gilla det. Mitt jobb skulle nog sitta ganska löst då.

Vi har mycket regler och lagar att följa på mitt jobb. Men ibland börjar jag undra om vi verkligen är så seriösa som vi försöker påvisa. Senaste är ju den reklamkampanj som kommer gällande att man inte längre ska behöva sända in vabb-intyg (intyg som visar att barnet inte varit på dagis/förskola). Det ska bort för att ” det har påvisat att regelbunden användning av blanketten markant ökar risken för huvudvärk och förekomsten av s.k. dåligt humör ”. De ville visst visa att vi som myndighet fortfarande hade glimten i ögat.

Det återstår att se hur det här tas emot av kunderna.

Kram från mig idag

Förkortningar –fkg?

Överallt man går så blir man överröst med förkortningar. De flesta har man hört förr och lärt sig vad de betyder. Men ibland kan vi bli lurade. Jag har alltid trott att SGI betyder  ”sjukpenning grundande inkomst”. Men vad jag bedrog mig. Ja, nu var det ju inte helt fel. Det betyder det också men inte bara. Vi kan lägga till:

 Statens geotekniska institut

 Silicon Graphics

Svensk Grammofonindustri i Bro

 Särskilda gänginsatsen

Det innebär att man måste vara ganska tydlig med vad man pratar om och inte lägga till sig med smarta förkortningar som kan betyda något helt annat.

Finns även en till förkortning inom min värld på jobbet som är TFP, ”tillfällig föräldrapenning”. Men helt plötsligt inser jag att vi inte bara pratar sjuka barn utan ger oss även in i modebranschen och fotografernas värld. Nu har vi en förkortining som betyder ”time for print”, vilket innebär en överenskommelse mellan fotograf och modell för att öka på kunskap och material (portfolio) utan att pengar byter ägare. Båda får utbyte av samarbetet.

När jag började titta på det här så blev jag faktiskt ganska fascinerad av uppkomsten av de mest vanliga förkortningar vi har runt om kring oss. En del tänker vi nog inte ens på att det är en förkortning. Ta ex Ikea som är bildat av initialerna för Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd. Och ICA som är en förkortning av Inköpscentralernas Aktiebolag som inte ens existerar längre.

Kram från mig idag

Känslan att ha självförtroende. 
Ibland möter man en människa som verkar ha ett otroligt självförtroende. Den människan kan inbjuda till trygghet och en känsla av självkänsla. Men det behöver verkligen inte vara så. Jag har tänkt mycket på skillnaden mellan känslan och förtroendet. Man behöver båda för att vara en hel människa. Kan hända att jag generaliserar men en människa med självförtroende men saknar självkänslan kan lätt uppfattas som dryg och lite som en besserwisser. Det är nämligen den känslan jag läser av mig själv. Jag tror mig ha ett ganska bra självförtroende men saknar självkänslan. Det gör att jag ofta säger saker då jag är övertygad om att jag har rätt men att jag samtidigt får en orokänsla av att andra ska uppfatta mig som påträngande och att jag lägger mig i. Det gör att mitt självförtroende får mig att vilja och kunna göra saker själv men min självkänsla får mig att backa inför andra människor då jag blir orolig hur de ska uppfatta mig.

Det här är något som jag jobbar med. Det kan ju till synes inte verka som något problem då jag är medveten om det. Men oron lägger man inte bara åt sidan. Utan man kämpar med det och försöker läsa positiva saker ur omgivningen som hjälper en att bygga upp sin självkänsla. För mig räcker det inte med att stå framför en spegel varje morgon och kväll och säga. ”-jag är bra -jag är duktig”. Det blir bara tomma ord. Jag blir stärkt av glada människor. Om jag kan få en människa att visa sin glädje i ord eller ansiktsuttryck så växer jag. Det är också en av mina svaga sidor. Vilket innebär att jag ibland ger lite för mycket av mig själv och då tömmer min bägare av självkänsla innan jag får något tillbaka att fylla den med. För mig ska allt givande vara kravlöst. Man kan känna en viss besvikelse när man har offrat kanske både tid och pengar och man inte får ens ett leende tillbaka. Men jag kan aldrig kräva ett tack om inte jag gjort något som någon har begärt av mig. Men det är just de där gångerna man har ställt upp eller hittat den där lilla speciella gåvan och man får ett leende och man ser hur glad en person blir, då fylls min bägare av självkänsla. Då vet jag att jag kan och att jag är duktig.

Måndag och på väg hem från Linköping. Tåget har precis startat  från Arlanda och massa solbrända människor har tryckt sig in det nästan proppfulla tåget. Det är skönt att man redan sitter och ska av på slutstation. Folk står i gången med allt för stora väskor som de tänkt lägga upp på hyllan som inte ens rymmer en handväska. Alla måste då åter förflytta sig till dörrarna där det ska finns utrymme för resväskor. Men då tåget är så fullt så är det även fullt där. En liten hopplös situation för vissa.

Då tåget bara går till Gävle så finns det ju inte så stor förhoppning att trycket ska lätta. Men som sagt, jag sitter lugnt och bara längtar att resan ska ta slut. Är extremt kluven. Längtar hem samtidigt som jag önskar att jag kunnat stanna flera dagar till i Linköping. Lite vilsen i själen måste jag medge. Men det jobbigaste är nog att jag ibland blir lite lätt åksjuk av tågresor. Och idag är det en sådan dag. Har nog ätit för lite men samtidigt så har jag nog inte kunnat äta ändå. Moment 22.

Ska stänga ner datorn en stund och försöka vila ögonen.

Kram från mig idag

Nu har vi hedrat våra döda. Nu ska vi använda resten av året att hedra våra levande. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte har tänt ett endaste ljus. Jag inte lagt en endaste extra tanke åt mina anhöriga eller vänner som gått bort. Jag tänker på dem lite då och då. Jag pratar med min pappa ibland. Han är inte så duktig på att svara tillbaka men jag vet ändå vad han skulle ha sagt.

För mig är en speciell dag att tända ljus på gravarna bara ett sätt att döva ett dåligt samvete. ”Jag tände i alla fall ett ljus vid graven på alla helgon”. Så ska det inte behöva vara. Jag besöker i princip aldrig min fars grav. Nu ligger den i en annan stad så det gör det lite svårare, men även när jag är där så går jag inte dit. För mig är graven tom. Han finns i mitt minne och alltså där jag är. Det innebär att jag kan tala med honom var helst jag är.

Detta har inte med religion att göra för mig. Jag tror inte på Gud, men det betyder inte att jag inte tror. Livet är så förbluffande att det är svårt att inte tro på någonting. Men om nu Gud skulle finnas varför skulle han bestämma att man ska gå till en grav och tända ett ljus. Jag tycker att det skulle vara bättre, att om man vill tända ett ljus, att göra det på något ställe som personen har uppskattat högt.  

Minnet efter våra nära och kära ska vårdas ömt och med spontanitet. Inte planerat till speciella datum. På så sätt kommer det aldrig att bli ett krav att gå till kyrkogården, man gör det för att man vill och känner en egen tröst i att vara där. För jag tror att det är det som det handlar om egentligen. Inte att hedra utan att vi ska få tröst och tid att gå vidare. Detta kan nu kännas lite motsägelsefullt. Men det jag vill ha sagts är nog att de som inte har tänt några ljus inte ska behöva ha dåligt samvete. Det finns andra sätt att hedra och fortsätta med sina liv när något tragiskt har hänt. Vill man minnas ska man göra det. Vill man fortsätta och lägga minnena bakom sig ska man få göra det. Men alla som har förlorat någon som satt spår i ens liv vet att närminnet kan blekna samtidigt som långminnet alltid kommer ihåg upplevelser som man har haft tillsammas. De kommer alltid att finnas kvar oberoende av hur många ljus vi väljer att tända.

Krama från mig idag